SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANTIKRIST an1tikris4t, äfv. 30~2 (antichri´st Weste; ànntikrisst o. anntikrisst Dalin), m.; best. (föga br.) -en; pl. (i bet. b) -er. Anm. I sht i ä. tid förekommer ordet i sv. äfv. med sin lat. form på -us; gen. -i. 1 Joh. 2: 22 (NT 1526). Den rätta Antichristi mordiska ulfva-rösten i Christenhetene. Borg Luth. 2: 82 (1753). Schartau Pred. 474 (1824).
Etymologi
[fsv. antikrister, jämte d. antikrist, isl. antikristr, t., eng. o. fr. antichrist af lat. antichristus, af gr. ἀντίχριστος, af ἀντί (se ANTI-, prefix2 5) o. χριστός, Kristus]
relig. eg.: Motkristus; om en mot Kristus fientlig person l. makt; jfr: Antichrist är et Grekiskt ord, och vil på Svenska säja så mycket, som Mot-Christus, eller en sådan, som både lärer och lefver emot den rätta Christum. Borg Luth. 1: 35 (1753). — särsk.
a) ss. benämning på en mot Kristus o. hans lära fientlig person som enligt (särsk. den ä.) kristna kyrkans (närmast på 1 Joh. 2: 18 grundade) uppfattning skall uppträda vid tiden närmast före Kristi återkomst o. åstadkomma ett stort affall från kristendomen; äfv. tänkt ss. en andlig makt. J haffuen hördt, at Antichrist skal komma. 1 Joh. 2: 18 (Bib. 1541). Antikrist är egentligen den person eller makt, som vid detta verldsloppets ända skall uppstå såsom en ny frälsare för menskligheten med undanskjutande af Christus Guds Son. Rudin 1 Evigh. 2: 156 (1870, 1878). Egendomlig för nya testamentet är .. sammanställningen af det stora upproret mot eller affallet från Kristus med bilden af en ”syndens menniska”, en ”antikrist”, i hvilken affallet koncentrerar sig. Dens. Bib. enh. 106 (1887). Antikrists mirakler. S. Lagerlöf (1897; boktitel). — särsk. i ä. tid brukadt af protestanterna om påfven l. påfvedömet. Förminskas skal titt welle, / tu grömme Antichrist. Ps. 1536, s. 88. Then wäldighe stoore Goliath och AntiChrist Påwen j Room. Svart Är. 62 (1560). Thet war icke vnder, at then Romerske Antichrist hade sådant stadgat, som sträffde twärt emot Christi Lära. Schroderus Osiander 2: 309 (1635). Borg Luth. 1: 52 (1753).
b) (numera mindre br.) appellativiskt: representant för den mot Kristus fientliga makt som i Antikrist får sitt starkaste uttryck. Nw alredho äro månge Antichrister wordne. 1 Joh. 2: 18 (NT 1526). Den .., som motsäger läran om Gud Fadren och hans Enfödde Son .., är en Antichrist. Westerlund Roos Morgon- o. aftonbetr. 1: 596 (1835). Dalin (1850).
Ssg (till a): ANTIKRIST-TANKE103~, äfv. 300~20. Det låg i sakens natur, att Antikrist-tanken .. skulle innan kort knyta sig till särskilda historiska personligheter. C. v. Bergen i NF 1: 850 (1876).
Spoiler title