ANTRÄNGA an3~träŋ2a, v. -er, -de, -t, -d; se för öfr. TRÄNGA, v.
(numera knappast br.) (i fientligt syfte) tränga l. rycka fram (mot) l. in (på ngn l. ngt); påtränga. Nähr nu .. fiendhen häroppe medh machtt på oss antrengdhe. A. Oxenstierna Skr. 1: 215 (1634). Gyllenstierna .. förmådde (ej) med sitt ringa manskap ensam uppehålla fiendens anträngande myckenhet. Nordberg 1: 909 (1740). Rakt anträngde mot muren de nu. Atterbom Lyr. 2: 242 (1809). — (†) refl. (De danska sändebuden) Woro .. nu komne them Swenskom ett ewigt Förbund at anbiuda och bekräffta, emoot hwad Fiende som på någon thera sijdan kunde sigh anträngia. Girs G. I 141 (c. 1630). jfr: Så att Olyckorne allestädes hafwe sigh welat sij låtha, och på Oss anträngia. RARP 3: 389 (1644). — jfr ÅTRÄNGA.
