AORIST a͡ωris4t l. a͡ω- l. a1ω- l. a1ω-, r. (l. m.); best. -en; pl. -er; l. AORISTUS -ris4tus, stundom —32, r. (l. m.). Anm. Formen aoristus, som nu förekommer särsk. i förbindelserna aoristus primus o. aoristus secundus, hade i ä. tid genomgående lat. böjning. Ngn gg möter ännu gen. aoristi.
Etymologi
[jfr t. o. eng. aorist, fr. aoriste, nylat. aoristus af gr. ἀόριστος, obegränsad, obestämd, af ἀ privativum o. ὁριστός, vbaladj. till ὁρίζειν, begränsa, bestämma (jfr HORISONT)]
språkv. benämning på det tempus i gr. o. sanskr. som angifver, att ngt skett i förfluten tid, utan att närmare bestämma ngt om handlingens fullbordan, fortvaro, upprepande l. kvarstående med sitt resultat; äfv. om passé défini i franskan. Imperfectum .. blir brukadt i Aoristi bemärkelse, .. då sjelfva Verbum icke har någon Aorist. Trendelenburg Gram. gr. 21 (1801). Aoristen (i fr.) framställer .. handlingar och tillstånd i förfluten tid i och för sig (absolut), utan afseende på deras varaktighet, förlopp eller förhållande till andra. Dubb Fr. elem.-b. 28 (1858, 1877). Ett verb(um) finitum i aoristus. Löfstedt Gr. gram. 181 (1868, 1873). I sammanhängande berättelse .. (betecknas) tillståndet eller ock den i sin fortgång sedda handlingen med imperfektum, men den inträdande handlingen med aoristus. Cavallin Gr. syntax 89 (1879). Edgren Sanskr. forml. 136 (1883). Det tempus, som i sanskrit kallas aorist, var i det äldre språket (veda) ett tempus med betydelse af perfekt, sedan ett preteritalt tempus i allmänhet. K. F. Johansson i NF 15: 1571 (1891). — jfr (med afs. på aoristen i sanskrit) A-, ROT-, SIBILANT-AORIST.
