SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
AORTA aor4ta l. 032, äfv. 4rta l. 032, stundom a-, r. (l. f.); best. -n, i best. anv. oftast utan slutartikel. Anm. I ä. tid användes lat. böjning, t. ex. Aortæ stora boge. Rosenstein Comp. 140 (1738).
Etymologi
[jfr t. o. eng. aorta, fr. aorte, nylat. aorta, af gr. ἀορτή, eg. ngt som är upplyft l. upphängdt, af αἲρειν, upplyfta; namnet användes af Hippokrates om luftrörets ändar (bronkerna), men upptogs af Aristoteles ss. beteckning för stora kroppspulsådern]
anat. benämning på stora kroppspulsådern. Den stora stam-ådran Aorta. Triewald Förel. 2: 41 (1729, 1736). Så snart Aorta framkommer ur vänstra hjertkammaren .. upkomma från henne arteria coronaria anterior och posterior, hvilka försörja sjelfva hjertat. Därpå gör aorta en stor båge .. och går sedan nästan rätt ner til mellangärdet, genom hvilket den nedkommer til underlifvet. Sönnerberg Loder 635 (1799). Hos de högsta ryggradsdjuren .. äro aortans lopp och förgreningar i det väsentligaste desamma som hos menniskan. F. A. Smitt i NF (1876). — jfr GÄL-AORTA.
Ssgr: AORTA-BÅGE030~20. Thorell Zool. 1: 76 (1860).
-STAM~2. Hos reptilierna gå vanligtvis från hjertat, jemte lungarteren, två aorta-stammar, som bilda bågar åt höger och venster. Thorell Zool. 1: 88 (1860).
Spoiler title