SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HORISONT hor1ison4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-sont c. 1770 osv. -zont 16201895. förr äv. med lat. form o. böjning -zon 15841723, -zonte 1573)
Etymologi
[liksom d. horisont, t. horizont, eng., fr. horizon, av lat. horizon (gen. -ontis), av gr. ὁρίζων, begränsande (underförstått κύκλος, cirkel), p. pr. till ὁρίζειν, begränsa, alltså eg.: den begränsande cirkeln (jfr AORIST, DIORIT)]
1) (cirkel)linje där himmel o. jord resp. hav synas möta varandra, (skenbar) gränslinje mellan himmel o. jord resp. hav, synrand, synkrets, himlarand; jfr HIMLA-BRYN; äv. om den nedersta delen av himmeln. Långt borta vid horisonten. Försvinna vid, under horisonten. Fri horisont. Avteckna sig mot horisonten. (Då) Solen är någon Monn vpkommen öffwer Horizonten. L. Paulinus Gothus Pest. 68 a (1623). En ljus rand under mörkt moln vid norra horizonten förespår starkare eller svagare nordanväder. NorrlS 1: 47 (c. 1770). Det omäteliga hafvet, som tyckes flyta ihop med horizonten. Geijer Brev 20 (1809). Tvenne fartyg sågos .. styra mot horisonten. Rydberg Ath. 221 (1859; uppl. 1866, 1876: synranden). Strindberg Hafsb. 7 (1890). — jfr HAVS-, SJÖ-HORISONT m. fl. — särsk.
a) astr. i vissa uttr.: naturlig (jfr nedan), skenbar, synlig, apparent horisont, om (den skenbara) gränslinjen mellan himlavalvet o. jord- l. havsytan; astronomisk, värklig, sann, geometrisk, förr äv. jämn, förr ngn gg äv. naturlig horisont, om skärningslinjen mellan himmelssfären o. det horisontalplan som lägges gm observationsorten (l. ett med detta parallellt plan gm jordens medelpunkt). Tammelin Alm. 1723, s. 35. Hellant Alm. 1744, s. 29. Kuster kunna vara synliga (på grund av den atmosfäriska refraktionen), ehuru de fullständigt befinna sig under den geometriska horisonten. Moll Fys. 4: 59 (1901). horisontens dalning l. degression, se DALNING, sbst.2 slutet.
b) (mindre br.) om den del av jordytan som ligger vid synranden. Ehrenadler Tel. 10 (1723). Jag har (i Uppsala) ingen vacker horisont, inga blå berg. Geijer (1804) i MoB 7: 37.
c) i bild. Min sol är under horizonten skriden. TRudeen Vitt. 300 (1695). Geijer I. 2: 11 (1803).
2) konkret, om instrument l. inrättning som avser att återgiva l. föreställa horisonten (i bet. 1).
a) teat. om målad duk gående i hästskoform rundt om scenen. 2NF 28: 599 (1918). — jfr RUND-HORISONT.
b) (förr) cirkelformig ram av trä som i rät vinkel mot mässingsmeridianen omgav äldre glober i ekvatorialplanet. Bergklint MSam. 1: 278 (1781). — jfr TRÄ-HORISONT.
c) i uttr. artificiell horisont o. i ssgr, om apparat med en fullkomligt plan o. horisontal yta som man använder (på land) för att noggrant kunna uppmäta himlakroppars höjder över horisonten. VetAH 1803, s. 241. Hedin GmAs. 1: 28 (1898). — jfr KVICKSILVER-, OLJE-, SPEGEL-HORISONT.
3) (numera bl. geol.) om plan i horisontellt läge; förr i sht om en vattenytas nivå, vattenstånd. Wennern .. (har sedan) fallit ned igen, och kommit til sin förra låga horizont. Swedenborg RebNat. 1: 35 (1719). CAEhrensvärd Brev 2: 80 (1795). Betäckta vägen (i en gränsfästning) är på sjelfva Horizonten (dvs. marknivån). KrigsmSH 1797, s. 146. jfr HAVS-, VATTEN-HORISONT. — särsk. geol. om geologisk nivå, särsk. om sådan avlagring av bestämd geologisk ålder som karakteriseras av visst ledfossil. NF 5: 1471 (1882). Så har Jerusalem vuxit i höjden liksom Rom, där man kan följa förgångna tidevarv liksom en serie geologiska horisonter. Hedin Jerus. 406 (1917). Några nya, mäktiga kolförande horisonter. Ymer 1917, s. 209. jfr KOL-HORISONT.
4) (i fackspr.) den del av himlavalvet som avskäres gm ett gm horisonten (i bet. 1) lagt plan. (Ett himmelstecken) Hwilket wij ock så på wår Horizonte .. kunne .. see hwar natt. Busch Com. A 3 a (1573). För den hemisfer, inom hvars horizont månen för tillfället befinner sig. Björling Sol. 34 (1869). — särsk.
a) (†) i uttr. under en så eller så beskaffad horisont, närmande sig bet.: i ett så l. så beskaffat klimat; jfr HIMMEL 2 b. The Landskap som liggia vnder en skarp och kall Horizont. Schroderus JMCr. 154 (1620).
b) i bild. LykkoPris A 1 b (1689). Wår ähras sool lyste på swänska horizonten härlig. KKD 12: 440 (1712).
5) (i fackspr.) i vissa uttr. i fråga om geografisk bredd: l. till (en orts) horisont, på l. till (en orts) geografiska bredd. Alm. 1624, s. b 4 a. På denna Horizont (dvs. i Lima socken) är sommarnatten så ljus, at när den icke förmörkas af moln, kan man midnastid se at läsa och skrifva. Hülphers Dal. 263 (1762). Almanack för året .. 1930 till Stockholms horisont (1929; titel). (†) Pleskou .. vnder den 60 grad effter Horizonten. Widekindi KrijgH 374 (1671). — bildl. Lyckostjernan dyrkas på blomster- och grönsakstorgets horisont om möjligt ännu ifrigare än i de finare qvarteren. Beckman Påfv. 165 (1880).
6) i bildl. l. överförd anv. av 1. Linné Bref I. 2: 271 (1765). Lagsökningar (osv.) .. hade .. visat sig på Djupedals mulna horizont. Knorring Ståndsp. 1: 174 (1838); jfr 4. Emellertid förmörkades den politiska horisonten allt mer och mer. De Geer i 3SAH 1: 112 (1886). Allt Rydberg ser, varsnar han mot evighetens horisont. Levertin Diktare 225 (1898). En ny brödrafejd tycktes skymta vid horisonten. SvH 4: 106 (1904). År 1670 försvann Jack Churchill från hovets horisont. Hagberg VärldB 86 (1927). — jfr LIVS-, TANKE-, TIDS-, VARDAGS-HORISONT m. fl. — särsk.
α) om vidden o. utsträckningen av ngns kunskaper l. intressen (l. ngns förmåga att fatta), (andlig) synkrets; fattningsförmåga. Min intelectuella horizont vidgar sig oupphörligt. Bremer Brev 1: 154 (1831). Victoria Benedictsson .. stred en ärlig strid om sig själf i små och trånga yttre förhållanden för att vinna fri luft och fri horisont. Weibull LundLundag. 193 (1889). Ivar Kreuger (har) vidgat vår horisont, så att vi nu allt mera börja känna världen som vårt rätta verksamhetsfält. SvD(A) 1930, nr 58, s. 14. — särsk.
α') (i äldre filosofiskt spr.) i uttr. kunskapernas horisont, om omfånget l. vidden av en människas kunskaper. Tuderus Kiesewetter 109 (1806). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). — jfr KUNSKAPS-HORISONT.
β') i uttr. det går, förr äv. är över min horisont o. d., det överstiger min fattningsförmåga. Lindfors (1815). Det går i sanning öfver min horizont. SöndN 1862, nr 32, s. 1. Hallström Skepn. 83 (1910).
γ') (i sht i vitter stil) i pl., särsk. i uttr. som angiva att den andliga synskärpan ökas l. att synkretsen vidgas l. att nya mål för tankarna l. ansträngningarna framträda; perspektiv. Bremer Hertha 450 (1856). De stora och starka imaginationerna hämta näring ur allt: filosofien vidgar deras synkrets och låter dem skåda horisonter i ett omätligt fjärran. Rydberg DSkön. 252 (1889). Oändliga horisonter öppnades (för Ryssland gm erövringen av Port Arthur) åt alla håll: erövringen av Korea, handeln på Kina och Japan, ja kanske herraväldet över Stilla havet. Hedin Pol 1: 444 (1911).
β) (föga br.) övergående i bet.: ståndpunkt, nivå. CJLAlmqvist i Skandia 1: 315 (1833). Att se Guds hela skapelse ifrån den artistiska horisonten, är att se den i ursprungsskick, och ungefär som ett barn. Dens. Monogr. 347 (1845). Ahnfelt StudM 2: 38 (1857).
Ssgr (till 1): HORISONT-LINJE. NF 6: 1130 (1883). Taflan, ett landskap med mycket hög horisontlinje. Ahrenberg Männ. 1: 207 (1904).
-LÖS. (i sht i vitter stil) som är (liksom) utan horisont. Ekelund Syn. 49 (1901). Kjellén Storm. 1: 192 (1905).
-PLAN, n. (föga br.) horisontalplan. Lindhagen Astr. 149 (1858). Klint (1906).
-SPEGEL. astr. o. sjöt. spegel på sextant vilken upptill har en genomskinlig strimma varigm man kan se horisonten. JernkA 1839, s. 346. UB 7: 463 (1875).
Spoiler title
Spoiler content