APAGOGISK ap1agω4gisk, äfv. -gå4-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[efter t. apagogisch, liksom eng. apagogic(al) bildadt af gr. ἀπαγωγή, bortförande, äfv. användt ss. logisk term, af ἀπό, bort, från (se AF), o. ἄγειν, föra; med afs. på bet.-utvecklingen jfr lat. deductio ad absurdum; se för öfr. Murray]
filos. om bevis(ning): indirekt. Tuderus Kiesewetter 99 (1806). Apagogisk (eller indirekt) bevisning kallas den, i hvilken man ådagalägger sanningen af en sats derigenom, att man visar motsatsens orimlighet. Grubbe Fil. ordl. (c. 1840). Borelius Log. 88 (1863, 1882).
