APOKRYF ap1okry4f l. ap1å-, äfv. ap1ω-, r. (m. Wenström(1891)); best. -en; pl. -er. Anm. Särsk. i ä. tid förekommer ordet i pl. ofta i den ursprungliga gr.-lat. formen apocrypha (-kr-), t. ex. Apocrypha. Thet äro Böker som icke finnas j then Ebreiska Biblien, och äro för then skul icke lijka reknadha widh the andra böker i then helgha Scrifft, Doch nyttigha til at läsa. Bib. 1541, 5: titel. Agardh Teol. skr. 1: 44(1855). Ngn gg träffas i ä. tid äfv. den lat. singularformen apocryphum, t. ex. The äldste Fäder (hafva underlåtit) .. för sådant mörkt taal skul thenna Booken (dvs. Joh. Upp.) förklara, kallandes henne Apocryphum, then ey behöffuer gement läsas. Baazius Upp. A 3 b(1629).
Etymologi
[jfr t. die apokryphen, eng. apocrypha, fr. apocryphe, af lat. apocrypha, pl. n., af gr. ἀπόκρυφος, eg. förborgad, till ἀποκρύπτειν, gömma undan, af ἀπό, bort, från, o. κρύπτειν, dölja (se KRYPTA,KRYPTOGAMm. fl.). I sin anv. om apokryfiska skrifter torde det gr. ordet utgöra en öfv. af senhebr. ganūz, eg. undangömd, undanlagd, särsk. användt om böcker som ej få brukas vid den offentliga gudstjänsten]
(biblisk) skrift som icke åtnjuter kanoniskt anseende, apokryfisk skrift; nästan bl. i pl. Gamla testamentets apokryfer. (De äldsta kristna) uppfattade sådana apokrypher som Vishetens och Jesu Syrachs bok länge såsom kanoniska. Agardh Teol. skr. 1: 59(1855). Det s. k. Petrusevangeliet, ett nyfunnet fragment ur en fornkristlig apokryf. M. Lundborg (1893; boktitel).
