APOPLEKTISK ap1opläk4tisk l. ap1å-, äfv. ap1ω-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. apoplektisch, eng. apoplectic, fr. apoplectique, af lat. apoplecticus, af gr. ἀποπληκτικός, benägen för (sjukdomen) slag, af ἀπόπληκτος, förlamad af slag, till ἀποπλήσσειν, gm slag förlama, af ἀπό, bort, från, o. πλήσσειν, slå, till πληγή, slag, motsv. lat. plaga, slag (se PLÅGA); jfr äfv. PLEKTRUM]
— jfr följ.
1) i sht med. slagartad, slag-, visande symtomer af slaganfall. Ett apoplektiskt anfall. Apoplectisk anstöt. C. F. v. Schulzenheim i Veckoskr. f. läk. 4: 54 (1783). Hjernans tillstånd är (vid förgiftning med kaustika gifter) alltid apoplektiskt. Wistrand Forens. 286 (1838). Vanligen inträffar (vid förgiftning med narkotiska gifter) fullkomlig domning, sanslöshet, apoplektisk sömn. Därs. 290. F. Björnström i NF 14: 1409 (1890). jfr: Apoplecticus, som är rörd af slag. Swedberg Schibb. 250 (1716; i lista på onödiga främmande ord). — vållad l. föranledd af slag. Den apoplektiska döden. Wistrand Forens. 222 (1838). (Vid stark blodutgjutning i hjärnan) dör den sjuke apoplektiskt. Därs. 192.
2) som har l. tyder på fallenhet l. anlag för slag. En apoplektisk konstitution, ett apoplektiskt utseende. Florman Anat. 282 (1830). Apoplektiska personer. N. H. Lovén Anvisn. 20 (1838). En apoplektisk kroppsställning. Collin Ordl. (1847). En alderman, som stupat, apoplektisk. Strandberg 4: 177 (1857).
