Etymologi
[jfr t. apotheose, eng. apotheosis, fr. apothéose, af gr. ἀποϑέωσις, förgudning, af ἀποϑεόειν, förguda, af ἀπό, bort, från, i ssgr förstärkande, o. ϑεόειν, göra till gud, af ϑεός, gud (se TEOLOG(I), TEOSOF(I) m. fl.)]
eg.: förgudning. (Backus-Demeter-kulten) är i sjelfva verket en förgudning af köttet, en apotheos af jorden. Palmblad Fornk. 1: cxvi (1843); jfr c. — särsk.
a) (religiös) ceremoni hvarigenom hos forntidens greker o. romare gudomlig rang tillerkändes ngn (vanl. en afliden härskare). Conv.-lex. 1: 46 (1821). Den heroiska värdigheten var första graden till apotheosen, eller att blifva förklarad för gud: dertill behöfdes en formlig canonisation eller folksbeslut. Palmblad Fornk. 1: 372 (1844).
b) (ngns, i sht en afliden härskares) upptagande ibland gudarne l. i en öfverjordisk församling af aflidne (hjältar osv.). Björnståhl Resa 4: 243 (1774). Reliefer, som framställa en kejsare i hans apoteos. Rydberg Rom. d. 72 (1882).
c) bildl.: framställning af ngn l. ngt ss. gudomligt upphöjd(t), förgudning, förhärligande. Raphaels Cäcilia .. Musikens apotheos och Måleriets triumf. Atterbom Minnen 384 (1818). Qvinnlighetens och Moderkänslans apotheos. Därs. 455. (Sergels) genialiska bildstod .. är en apoteos af Gustaf III. Wirsén i VL 1899, nr 154, s. 2.
