SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APOTEOSERA ap1ote1ose4ra l. ap1å-, l. 01—, l. -ås-, äfv. -ωs-, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[af t. apotheosieren, fr. apothéoser, afl. af apothéose (se föreg.); jfr eng. apotheosize]
eg.: göra till gud, förguda. Palmblad Fornk. 1: 307 (1843). — särsk.
a) motsv. APOTEOS a: gm en (hos forntidens greker o. romare bruklig religiös) ceremoni upphöja till gud. Mången herskare (t. ex. Alexander den store) (lät) apoteosera sig, medan han lefde. NF 1: 916 (1876).
b) motsv. APOTEOS c: framställa l. hylla (ngn l. ngt) ss. gudomligt upphöjd(t), förhärliga, förguda, upphöja till gud. Heraklit .. apoteoserade det sinnliga uti dess grundbestämning rörelsen. Wikner Platon 99 (1867). (Corneille) har .. i (dramat) Cinna apoteoserat konungamakten. C. R. Nyblom hos Wallis Verldshist. 5: 390 (1878). I sitt praktiska lif visade de klassiska folken ingalunda .. böjelse att apoteosera qvinnan. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 294 (1892). jfr: Den förre (dvs. den aflidne borgmästaren) blef .. (af stadens källarkunder) ordentligt apoteoserad, och hans fordna klubb upphöjd till namn af Sankt Georgs orden, med honom till skyddspatron. Böttiger 6: 55 (c. 1875); jfr a.
Ssg: APOTEOSERINGS-SYSTEM101030~ l. 010030~02. (Den romerska kejsartidens) apoteoseringssystem, som gjorde käjsarne till gudar. GHT 1897, nr 54 A, s. 2.
Spoiler title