APPERCEPTION ap1ärsäpʃω4n l. -er- l. -ær-, l. apær1- l. apär1-, l. -sep-, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. apperception, fr. aperception, af nylat. apperceptio, af lat. ad, till, o. perceptio, insamlande, inhämtande, begripande, vbalsbst. till percipere, af per, genom, o. capere, taga (jfr KAPABEL); ss. term först användt af Leibniz († 1716)]
filos. om medvetandets riktande på en i detsamma upptagen föreställning: medveten uppfattning; jfr PERCEPTION.Höijer S. skr. 2: 52(1799). Pfeiffer(1837). Med det i den moderna psykologin ofta, men i mycket skiftande betydelser, använda uttrycket ”apperception” förstå vi i allmänhet: att en föreställning, från att hafva varit dunkelt medveten (blott ”perciperad”), inträder i medvetandets blickpunkt, samt genom de relationer, hvari den härvid träder till andra föreställningar, undergår en förändring. Rein Psyk. II. 1: 455(1891). Leibnitz .. skiljde mellan perceptionen d. v. s. det omedelbara föreställandet af de yttre tingen, och apperceptionen, d. v. s. föreställandet af sjelfva detta föreställande. Därs. 244. Larsson Poes. log. 66(1899).
Ssgr: APPERCEPTIONS-ORGAN1003~ l. 0103~02. Wundt framkastar .. hypotesen, att .. ett särskildt ”apperceptionsorgan” existerar i främre delen af hjernan. Rein Psyk. II. 1: 305(1891). —
-PSYKOLOGI~0002 l. ~0102. Den bekanta Langeska antitesen: psykologi utan själ och psykologi med själ, respektive associationspsykologi och apperceptionspsykologi. Vannérus Wundts psyk. 192(1896).
