APPRETÖR ap1retö4r l. -œ4r, äfv. -rät- (appretö´r Weste), m.||ig.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. appreteur, af fr. apprêteur]
person som har till yrke att appretera (se d. o. 1). Runemarck Sthms vägv. 91 (1789). Då .. (schalen) hunnit väl torka, skickas den till appretörn, att pressas. Sthms modejourn. 1854, s. 44.A. Raphael i Ekon. samh. 2: 285(1897). — jfr SIDEN-APPRETÖR.
