APRIORISTISK ap1riωris4tisk l. 01—, äfv. -or- l. -år-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[efter t. aprioristisch, af lat. a priori (se APRIORISK)]
filos. som utgår från förnuftet l. stöder sig på (blotta) förnuftsgrunder (o. ej på erfarenheten); som (uteslutande) använder förnuftsskäl. Bolin Eur. 1: III (1868). Den gamla rationella psykologins metod är icke på långt när så rent aprioristisk som Hegels. Rein Psyk. 1: 279 (1876). (Naturforskare) äro icke skyldiga att lösa metafysiska problemer, åtminstone icke på metafysikernas aprioristiska sätt. Rydberg Varia 28 (1890). — ss. adv.: med stöd (bl.) af förnuftet l. af förnuftsskäl. Det dunkla mål, som aprioristiskt hägrat för en Plato, en Leibnitz, en Boström. E. Beckman i Nord. tidskr. 1895, s. 165.
