publicerad: 1901
APTIT apti4t, numera sällan APPETIT ap1eti4t (appeti´t, apti´t Weste), r. l. m. (m. Sahlstedt, Weste osv.; f. Widegren (1788)) ((†) n. P. L. Gothus 1 Utl. R 4 b (1609)); best. -en; pl. (föga br.) -er (Svedelius Förfl. lif 35 (1887)).
Ordformer
(appetith, ap(p)eti(j)t G. I:s reg. 4: 184 (1527), B. Olavi 50 b (1578), Lex. Linc. (1640, under elaboro), SP 1779, s. 379, osv. — a(p)p'tit, ap(p)tit Sparrman Sund. sp. 148, 149 (1642), Keder Vitt. 369 (1690; i vers), Nordenflycht QT 1746—47, s. 142 (i vers), SP 1778, s. 12 (i vers), Livin Kyrk. 40 (1781; i vers), Wikforss (1804, under appetit), SP 1809, nr 40, s. 3, Nicander Minnen 1: 56 (1831), Wingård Minnen 2: 42 (1846) osv.)
Anm. Den tvåstafviga formen, som tidigast är uppvisad ett par ggr hos Sparrman Sund. sp. (1642), där likväl appetit är den vanliga formen, har i 1700-talets skriftspråk anträffats bl. i vers. Vid 1800-talets början anträffas den äfv. i prosa o. bestyrkes tillika för talspråket, i hvilket den först vid 1800-talets midt synes hafva vunnit fullt burskap. Weste (1807) angifver aptit ss. familjärt för appetit. Almqvist (1842), som upptager ordet under formen appetit, angifver bl. uttalet àppeti´t, men anmärker att ordet ”Börjar skrifvas Aptit”. Dalin (1850) meddelar däremot att ”Appetit .. Uttalas vanligen Apptit, men kan icke så skrifvas, utom i vårdslös samtalsstil”. Hos Kindblad (1867) uppträder ordet under formen aptit, medan ännu Cavallin (1875) o. NF (1876) endast upptaga appetit. Denna sistnämnda form blir under 1800-talets sista decennier äfv. i skrift sällsynt o. användes numera nästan bl. i bygdemålsfärgadt språk.
Etymologi
[af t. appetit, matlust, fr. appétit, begär, åtrå, matlust, af lat. appetītus, begär, åtrå, af appetere, sträfva till, eftersträfva, åtrå, af ad, till, o. petere, söka, åtrå (jfr PETITION, CENTRIPETAL m. fl.); jfr d. appetit, eng. appetite]
1) begär efter föda l. att förtära ngt; smak (för ngt som förtäres); matlust. Äta med aptit. Ha god, stark, frisk, en förträfflig, en glupsk, en strykande (l. glupande) osv. l. dålig, klen osv. aptit. Jag har (l. känner) ingen aptit (i dag). Vara vid aptit. Sakna aptit. Mista l. förlora aptiten. En promenad ger aptit l. stärker aptiten. Något som fördärfvar l. förstör aptiten. Väcka l. reta aptiten. Stilla aptiten l. sin aptit. Aptiten kommer, under det l. när l. medan man äter [jfr fr. l'appétit vient en mangeant], vanl. i bild (jfr c). Ther (dvs. om) man .. medh flitigt Arbete mödhar och rörer kroppen, så kan Maghen wäl fördragha och smälta Maten, thet naturligha Appetijt warder vpwäckt. P. L. Gothus 1 Utl. R 4 b (1609). At äta vthan appetit. Sparrman Sund. sp. 282 (1642). (När magen är tom) så eskar han spijs på nytt .. och thenne fordran heter hunger eller appetit. Därs. 283. Det kliar i magen: Jag har appetit. Dalin Vitt. 5: 433 (c. 1753). (Om matrummet är för varmt) försvagas appetiten. Westerdahl Häls. 116 (1764; 2 uppl. 1768, s. 111: matlusten). De (dvs. ärterna) kunde hos en död, snart sagt, aptiten reta. Livin Kyrk. 92 (1781). (Rosenstein) har förlorat alla sina fakulteter utom aptiten. Tegnér 5: 315 (1823). Humlor och .. bin .. (frukosterade) med friskaste aptit. Nicander Minnen 1: 56 (1831). Baron .. (hade) icke en gång .. aptit för den minsta kramsfågel. Wetterbergh Fyra sign. 200 (1843). Ledum under bordet i gästabud betager (enl. folktron) gästerne appetiten. Fries Utfl. 1: 110 (1843). Det är just som jag (dvs. en till åsna förvandlad väfvare) skulle ha aptit på en knippa hö. Hagberg Shaksp. 1: 67 (1847). Skaffa sig appetit. Dalin (1850). Ingenting gläder så en husmoder, som när hennes gäster ha aptit. N. P. Ödman Minnen 2: 251 (1881). Foderlust, appetit. Juhlin-Dannfelt 85 (1886). jfr: När han .. med mycken appetit hade rökt ur henne: så kastade han pipan ifrån sig och gjorde en grof ed, det vår Tobak ej dågde det ringaste. Ågren Gell. 118 (1757); jfr b. — särsk.
a) [jfr t. appetit machen, fr. faire appétit] (numera knappast br.) i uttr. göra aptit, gifva l. väcka aptit. Muræus 4: 139 (1648).
b) (numera knappast br.) i ngt vidsträcktare bet., särsk. äfv. innefattande törsten (jfr 2). Haffua begärligheet och apetijt til dryck. B. Olavi 50 b (1578). The som dricka watn, hafwa större appetit til maat än the som dricka starckt Ööl och Wijn. Sparrman Sund. sp. 285 (1642). Torsten eller appetiten efter våta saker. Westerdahl Häls. 109 (1764; 2 uppl. 1768, s. 352: begärelsen). Widegren (1788).
c) i bild. Vij haffue .. forslykt (dvs. stillat) vår appetith och lyste på thetta regimenth her ær j rikit. G. I:s reg. 4: 184 (1527); jfr 2. Har icke vår Patron / Aptit, att hela hemman fräta? Franzén Skald. 4: 271 (1832). Okunnig om fiendens aptit på länder, endast han fick tillfredsställa sin egen på köttbullar. Topelius Vint. I. 1: 70 (1863, 1880). (Det har påståtts, att Plato o. Aristoteles) endast reta läsarens appetit men aldrig mätta honom med det till skärskådning upptagna ämnet. Bolin Eur. 1: 264 (1870).
2) [efter lat. appetitus; jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (†) i allm.: begär l. åtrå l. åstundan (efter ngt), lust (till ngt l. att göra ngt); lystnad; smak (för ngt). Vndersåtherne (i Skåne, Halland o. Bleking) .. har iag .. så småningom wänt .. till wårt Swenske maneer, så att .. hwadh nu aff Folcket opwäxer, skall få lust och apetit, att bequemma sigh .. till den Lagh och ordinantz, som öfwer Sweriges Rijke practiceras och bruukas. G. O. Stenbock i HSH 31: 384 (1662). Swedberg Schibb. 250 (1716). (Hvar och en) plägar gerna .. förbehålla sig sitt egit tycke i vissa mål, som röra thes egen appetit och begärelse. Rydelius Förn. 249 (1721, 1737). jfr Dalin (1850).
Ssgr (till 1): A: APTIT-03~, numera sällan APPETIT-FULL103~2. (mindre br.) Bremer Fam. H* 2: 227 (1831). —
-LÖSHET—0~2, äfv. ~20. (Influensa) börjar .. med .. snufva .. (och) appetitlöshet. F. Björnström i NF 6: 14 (1882). —
-PULVER~20. (aptits- GHT 1897, nr 33 B, s. 2) Aptitspulver för hästar och nötboskap. GHT 1897, nr 33 B, s. 2. —
-RETANDE~200, adj. På det dukade bordet ångade en aptitretande middag. I. Stockenstrand i Idun 1894, s. 165. —
-SILL~2. (med starka kryddor o. d.) inlagd sill (som förtäres för att reta aptiten); jfr -SUP. Kat. öfv. industriutst. i Sthm 1897, s. 288. —
-SUP~2. (appetits- Linné hos Hiorter Almanach 1748, s. A 16 a, Westerdahl Häls. 246 (1764, 1768). aptits- Agardh Bl. skr. 2: 137 (1838)) ett glas brännvin som förtäres (vid måltidens början) eg. för att reta l. stärka aptiten. Linné hos Hiorter Almanach 1748, s. A 16 a. Appetits supar göra föga nytta, ehuru de i början öka matlusten och reta oss att äta för mycket; men efter en liten stund försvaga och förtaga de appetiten. Westerdahl Häls. 246 (1764, 1768). Något .. som ej begripes under det man sväljer en apptitsup. Thorild 2: 54 (1784). Fyra anständiga Herrar kunna få inackordera sig i ett tyst .. Hus till middagsspisning, då 3:ne rätter god Husmanskost, jemte Smör, Bröd, Svagdricka och Apetit-sup, erhålles för 10 Rd. B:ko i månaden. DA 1824, nr 232, s. 12. Prosten .. ropade med basstämma: ”Herr magister, kom ned och spisa! Kronofogden väntar på appetitsupen!” C. F. Dahlgren S. arb. 5: 30 (1832). Han tog i distraktion fyra aptitsupar å rad. Hedenstierna Fru W. 204 (1890). —
B: APTITS-, sällan APPETITS-OST, -PULVER, -SUP, se A.
Spoiler title
Spoiler content