[jfr t. arbiträr, af fr. arbitraire, af lat. arbitrarius, beroende på skiljedomares utslag, godtycklig, af arbiter (se föreg.); jfr äfv. eng. arbitrary]
2) [jfr fr. choix arbitraire, signe arbitraire] (mindre br.) i allm.: beroende af ngns godtycke l. godtfinnande; godtycklig, tillfällig, obestämd, grundande sig på (individuellt) hugskott l. nyck. Rätt och orätt, sant och falskt, dygd och last, äro ej arbitraire begrep. SP 1779, s. 324.Höijer S. skr. 1: 50(1795). Ribbing Anthrop. 43(1861, 1879). — särsk. [jfr fr. quantité arbitraire] mat. om storheter hvilkas värde l. utsträckning l. inbördes förhållande osv. är obestämd(t). N (är) en arbitraire storlek (dvs. storhet). D. Melanderhielm i VetAH 34: 189(1773). Lindelöf An. geom. 66(1864).
3) [jfr fr. pouvoir arbitraire, eng. arbitrary government] (föga br.) grundad på egen maktfullkomlighet, (med afs. på utöfningen) oinskränkt l. obunden; egenmäktig. En arbiträr makt i menighetens händer gjorde allt osäkert och vacklande. Gustaf III Skr. 1: 213(1774). Utöfvas de (dvs. straffen) med en arbiträr grymhet, utan proportion till förbrytelserna, så förvillas begreppen om gerningarnas natur. Leopold 3: 258(1779, 1816); jfr 2. Lagen .. är sjelfva samfundets egen och ovilkorligen arbiträra vilja. Bolin Eur. 2: 69(1871).
