SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
ARFLAND ar3v~lan2d, äfv. (numera nästan bl. i poesi) ARFVELAND ar3ve~, n.; best. -et; pl. = l. -länder (a`rfländer Weste); se för öfr. LAND.
Ordformer
(arf(f)- 1 Mack. 10: 52 (Bib. 1541) osv.; erf- OSPT 1686, nr 2, s. 3. arfs- C. P. Hagberg i SAH 5: 92 (1808). arfve- (arffue-) G. I:s reg. 11: 24 (1536), 1 Mos. 36: 43 (Bib. 1541), Schenberg (1739), Wirsén Vint. 201 (1890; i vers))
Etymologi
[jfr d. arveland, holl. erfland, t. erbland; se ARF, sbst.1 (särsk. anm. till ssgrna), o. LAND]
1) i eg. bet.: ärfdt l. ärftligt land (rike osv.), arfrike; vanl. i förb. med poss. gen. l. poss. pron. l. adj. som betecknar tillhörighet; i sht om det habsburgska husets ärftliga besittningar. G. I:s reg. 11: 24 (1536). Effter iagh (dvs. konung Alexander) åter j mitt Rike kommen är, .. och haffuer .. mitt arffland igen wunnet. 1 Mack. 10: 52 (Bib. 1541). Österrik, Slesien och Mehren äre hans (dvs. tysk-romerske kejsarens) arfland. RA 3: 388 (1594). Torstensson (beslöt) att .. infalla i de kejserliga arflanden. Fryxell Ber. 8: 1 (1838). Karl den elftes eget arfland, pfaltsgrefskapet Zweibrücken. Därs. 10: 326 (1842). Habsburgs arfveländer. Wirsén Vint. 201 (1890).
2) relig. oeg.
a) (knappast br.) till ARF, sbst.1 I 6 b; om himmelriket. Thet himmelska Fädernes oc arflandet. Phrygius Him. lif. A 3 b (1615).
b) till ARF, sbst.1 I 6 c α. Gudz Arffueland (dvs. Kanaan l. Judalandet). 2 Mack. 2: 5 (Bib. 1541).
Spoiler title
Spoiler content