publicerad: 1901
ARF ar4v, sbst.1, n.; best. arfvet; pl. =.
Ordformer
(ärf(f)-, erf(f)-, se under ssgrna)
Etymologi
[fsv. arf (ärf), n., med de mask. biformerna ärve, arve samt (nästan bl. i västgötska lagar o. diplom) arver, motsv. sv. dial. arf, m., d. arv, r., nor. arv, m., isl. arfr, m., äfvensom med den neutrala afl. ärve, arföl, arfgods, motsv. got. arbi, fht. erbi, arbi, fsax. erƀi, mht. o. t. erbe, mnt. erve, ags. ierfe, holl. erf, alla med bet. arf, af en indoeur. rot *arbh-. I afljudsförhållande härtill står det fsv. lagspråkets orf l. urf. Ordet hör sannol., jämte forniriska orbe, orpe, till samma rot som lat. orbus, gr. ὀρφανός, föräldralös; jfr med afs. på bet.-utvecklingen lat. hereditas, arf, af heres, arfvinge, besläktadt med gr. χῆρος, föräldralös. Jfr Tamm, Kluge samt (med afvikande uppfattning) E. Sievers i Beitr. z. gesch. d. deutsch. spr. 12: 176 (1887). — Oriktig är den af flere ä. förf. uttalade åsikten, att ordet är identiskt med ARF, sbst.2; jfr Verelius Ind. (1681), Dalin Hist. 1: 64 (1747) samt: Under de äldsta tider hade fäderna ofta ej annat att efterlemna åt barnen, än sina vapen. Dessa bestodo förnämligast i pilar, hvilka på gammal Svenska kallades arf, hvarföre också all qvarlåtenskap ännu i dag kallas arf. Fryxell Ber. 2: 53 (1826). — ärf-, erf- torde bero på inflytande från mnt. o. t. samt på anslutning till ärfvinge (se ARFVINGE), ÄRFTLIG, ÄRFVA osv.]
I. eg.: ngt som ärfts l. skall ärfvas.
1) [jfr fsv. skipta arve l. arf] (död persons) kvarlåtenskap (för så vidt den i följd af häfdvunnen sed l. lag öfvergår l. öfvergått till ngn annan, vanl. till en l. flere andra personer på grund af släktskap). Han lämnade ett stort l. rikt arf efter sig. Skifta (ett) arf. (Tobias) fick .. hela arffuet och Raguels äghodelar. Tob. 14: 15 (Bib. 1541). Kyrkol. 28: 13 (1686). Dör någon Präst så delas arfvet efter honom både i löst och fast .. efter Stadz-Lag. Abrahamsson 315 (1726). Then andel af arfvet, hvilken tilfaller någon, som i främmande Land stadder är. Nehrman Inl. t. jur. civ. 395 (1729). Tage sons barn, eller hans afkomma, så mycket af arfvet, som son. ÄB 2: 2 (Lag 1734). Huru arf skiftas skal. Därs. 12 (rubrik). Åsämjas arfvingar .. at dela arfvet utan lottning. Därs. 12: 4. Arfvingen kunde (enl. romersk rätt) .. öfvertaga arfvet utan att upprätta ett lagenligt inventarium. .. Men han hade då äfven förvärfvat sig arfvet såsom en helhet af rättigheter och förpligtelser. Winroth Arfving. ansvar. 81 (1879). jfr: Qvarlåtenskap är .. sammanfattningen af en död persons förmögenhetsobjekter ... Man begagnar ock ordet ”arf”, ehuru detta är mindre egentligt, då sammanfattningen utgör föremål för äfven andra rättsegares anspråk än arfvingars, t. o. m. för anspråk, som ega företräde framför desses. Emellertid kan man äfven begagna denna benämning, emedan arfvingarne äro de hufvudsakliga rättsegarne. Nordling Ärfd. 24 (1878). jfr DANA-ARF. — särsk.
a) [jfr fsv. arver falder (i kolla skipte)] (numera nästan bl. jur.) i uttr. arfvet l. ett arf faller. Ett arf som föll effther framlidne her Lawrentz i Gangnes. HSH 5: 23 (1545). RB 10: 3 (Lag 1734). Innan ännu arfvet fallit, d. v. s. innan föräldrarnes död. Olivecrona Lagb. gift. 141 (1851). — jfr ARF-FALL, -FALLEN.
b) oeg. o. bildl. Geijer II. 5: 5 (1838). Medeltidens politiska arf. Dens. I. 2: 308 (1845). En gosse var arfvet han lemnat qvar. Strandberg 1: 15 (1845). Från stundens äflan går (på sekeldagen) minnesgod / Vår tanke till foten af skaldens (dvs. Tegnérs) stod; / Der dröj, o son af vårt tidehvarf, / Och svara huru du skött hans arf! Snoilsky 3: 59 (1883). — jfr TANKE-ARF.
2) [jfr fsv. kräfia l. taka l. ärva arf] egendom som öfvergått (l. öfvergår) till ngn på grund af släktskap (enl. lag) l. på grund af testamente efter förre egarens död; hvad ngn ärft (l. ärfver), ärfd egendom (i motsats till förvärfvad); arfvedel, arfslott. Hans arf efter fadern var betydligt. Han har fått ett stort arf. Han har ett stort arf att vänta. Taga arf. 1 Mos. 31: 14 (Bib. 1541). Thet them (dvs. barnen) aff Testamentet tilfalne Arff. Schroderus Comen. 606 (1640, 1647). Friare sökia giärna ymnigt arff och heemgifft. Grubb 183 (1665, 1678). Ett Arf, som .. N. N. efter sin sal. Farfader och Farmoder ärft hafwer. Schmedeman Just. 1411 (1695). Des (dvs. myndlingens) lösa och fasta Arf. Förkl. 30 Okt. 1721, mom. 2. Nu bör en Mansperson hafva fylt sina Tiugu ett åhr, innan han sitt arff kan tilträda. Abrahamsson 325 (1726). Thet någon ovilkorligen fått genom Testamente, anses såsom Arff och ey som aflinge ägendom. Nehrman Inl. t. jur. civ. 414 (1729). Idog och Lat taga lika arff. Arnell Stadslag Reg. (1730). Förmyndare .. underrätte sig .. noga, om then omyndigas arf i löst och fast. ÄB 22: 1 (Lag 1734). Jord, hus och tomt ehvad thet är arf, eller aflinge. JB 5: 1 (Därs.). Att .. blifva rik utan arf går i vår tid intet gerna an (dvs. för sig). Chydenius 40 (1763); jfr II. Hon och han hade ett arf att lyfta till skiftes. Kexél 2: 54 (1781). Frithiof tager arf efter sin fader. Tegnér 1: 15 (1825). (Det) åligger .. samma Domstol, till hvilken bouppteckningen bör inlemnas, att låta honom (dvs. arfvingen) veta, det arf tillfallit honom. Schrevelius Civ. 3: 247 (1849). Min .. man .. kom hit för att hemta ett stort arf i Sydstaterna. Wijkander Onkel Sam 5 (1875); jfr AMERIKA-ARF. När en person är död, träda de, som härstamma från honom(,) upp i hans ställe och taga arf jemte dem, med hvilka den döde skulle ärft, om han lefvat. Nordling Ärfd. 33 (1878). jfr: Emedan i fråga varande .. till Andersdotter såsom förtida arf lemnade 6,000 kr. icke tilldelats nenne såsom gåfva med full eganderätt, utan endast måste anses såsom förskott. NJA1 1889, s. 318. jfr BAK-, BARN(A)-, BRODER(S)-, BRÖST-, FADER(S-), FASTIGHETS-, FÄDERNE-, HEM-, INTESTAT-, MED-, MODER(S)-, MÖDERNE-, PENNING-, PRÄST-, SAMKULLA-, SIDO-, SKYLDMANNA-, SLÄKT-, SYSTER(S)-, SÖNDERKULLA-, TESTAMENTS-, ÅTERGÅNGS-ARF m. fl. — särsk.
a) [jfr mht. bidermans erbe in allen landen lît, eng. my father's blessing and this little coin was my inheritance, fr. ne recevoir qu'un grand nom pour héritage] oeg. o. bildl. Hans arf efter fadern var ett aktadt namn. Moderns välsignelse blef hans arf. Godt namn är bästa arf. Sv. ordspr. 39 (1865); jfr under ARFGODS 2 a. Babylonien .. finnes hafva tagit arf efter Assyrien. E. H. Tegnér i UVTF 12: 89 (1875). En god del af den kristna och moderna kulturen är ett arf från den klassiska forntiden. H. Hjärne i Sv. tidskr. 1894, s. 257.
b) ärfd egendom motsatt gm testamente erhållen. Arff är alt thet, som någon ab intestato (dvs. oafsedt testamentarisk åtgärd) erft eller med Arfva (tryckfel för med Arfve, dvs. med arf) fångit. Nehrman Inl. t. jur. civ. 108 (1729). Nu fruchtar man .. gäld vara efter then döda ..; låte tå Rätten thet veta, och tage sedan arf, eller testamente mot full borgen. ÄB 10: 4 (Lag 1734). Hvad borttestementerat är, uttages för (dvs. före) arf. Nehrman Ärfd. 28 (1752). jfr: Ordet arf (brukas) i vår Lagbok vanligen icke .. om testamente. Schrevelius Civ. 3: 191 (1849).
c) [jfr motsv. anv. i fsv.] med anslutning till II, närmande sig bet.: arfsrätt. Arf förgiörer (dvs. förverkar) .. den, som biltog lägges. Abrahamsson 322 (1726). Faller någor af ifrån vår rätta evangeliska läro, .. niute ej arf, eller borgerlig rättighet. MB 1: 3 (Lag 1734). Boëthius Nat. 80 (1799). Det var en konung i Svea land: / gaf kvinnan arf, gaf kvinnan arm / att få sig rätt och föda. Lysander Skr. 87 (1859). — jfr URARFVA.
Anm. till 2. Till denna bet. ansluta sig i allm. de under III anförda uttr.
3) om enskildt föremål o. d. som ärfts l. är ärftligt; oftast ss. predikativ l. apposition. Den här klockan är ett arf efter (l. af l. från) min far. Ringen var länge i slägten ett arf. Tegnér 1: 18 (1825). Detta (dvs. skåpet) är ett gammalt arf, och som sådant har det .. stort affektionsvärde för mig. Elkan John Hall 141 (1899). — särsk. oeg. o. bildl.
a) om person. (Han ansåg) honom (dvs. tjänaren) som et arf bland sin fars qvarlåtenskap. Eurén Orth. 1: 64 (1793). Det fans i mitt föräldrahem en gammal hushållsmamsell, ett arf från mormors och morfars tid. Wijkander Ur min. o. dagb. 24 (1882).
b) [jfr fr. le crime d'une mère, quel affreux héritage] om ngt sakligt. Min bror, nuv. stadsläkaren i G., bodde här under sin studenttid; bokskåpet är ett arf efter honom. G. Tessin Bref 2: 181 (1754). Runorna i Norden voro ett hedniskt arf. Geijer II. 1: 126 (1825). I vårt land är fattigdomen det vanliga, det apostoliska arfvet inom ert (dvs. prästernas) stånd. Tegnér 4: 66 (c. 1835). Fältbindeln af siden .. / .. bärs blott af däkor från Värend, / arf af Blenda, se'n hon mot en fiende värnade landet. Dens. 1: 243 (1841). Förenings- och säkerhetsakten var det farligaste arf, Gustaf III kunde lemna sin son och efterträdare. T. Säve i Ill. Sv. hist. 6: 3 (1881). Våra stora minnen äro ett heligt arf, som måste vårdas. Wirsén i PT 1882, nr 119, s. 3. Den något teatraliska dräkten med pudret och silkesstrumporna, ett arf från den gamla franska etiketten. Sander i 3 SAH 10: 167 (1895).
4) [jfr eng. inheritance, fr. hérédité] på härstamning beroende, (från föräldrar l. förfäder) på ngn öfvergående l. öfverförd egenskap l. egendomlighet i kroppsform, anlag, färdigheter, själsförmögenheter osv. (jfr II 2, III 2 b β); oftast ss. predikativ l. apposition. Han har bruna ögon; det är ett arf efter fadern. Rödt hår (närsynthet, lungsot, intelligens) är ett arf i släkten. Then sjukdomen ær ett arf. Herweghr Lex. (c. 1750). Barn, födde af giktaktige föräldrar, ha fått Gikt, såsom det säkraste arf. P. J. Bergius i VetAH 23: 8 (1762). Hans minne honom ej i minsta bisak sviker; / Det sista var ett arf af kära Fader Jon. Livin Kyrk. 123 (1781). Dåliga tänder .. äro ofta ett arf. Hartman Husläk. 22 (1828). Styrkan, liksom snillet, (är) ofta .. ett arf. Palmblad Fornk. 1: 173 (1843). Detta (G. II A:s) utseende, denna nordiska adelstyp, var ett arf från fäderneslägten, ej af fadern .., men af farfadern. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 23 (1881). Tuberkelbakterierna öfverföras (icke) som arf annat än i ytterliga undantagsfall. Berg Lungsot 154 (1897). Detta (humoristiska) drag i hans (dvs. Runebergs) lynne var medfödt, och ännu därtill ett arf af föräldrarna. Vasenius Världsbild 57 (1900). jfr Almqvist (1842). — jfr OLYCKS-, SLÄKT-ARF.
5) [jfr motsv. anv. i fsv., isl., mnt., fht., mht. o. t., äfvensom eng. heritage, fr. héritage, span. heredad, lat. heredium (enl. ä. romersk rätt)] (numera knappast br.) ärfd l. ärftlig jordegendom, arfgods, arfjord; jfr ADEL, sbst.2 Konung Götstaff blef född på sitt moderlige arf och säte Lindholms Slott. Svart G. I 1 (1561). Riddare .. / Sällja sit arf, bortslösa sit Odal och andra bedraga. Dalin Arg. 1: 52 (1733, 1754) [jfr fsv. arf ok odhal].
Anm. I denna bet. ingår ordet ss. senare ssgsled i en mängd sv. ortnamn (från medeltiden) [jfr fnor. Brandsarfr osv.], t. ex. Domnarfvet, Myrarfvet, Smedsarfvet i Dalarna (se Kröningssvärd o. Lidén Dipl. dalekarl. (1842, 1846; de båda ortregistren upptaga öfver 40 dylika namn)), Gannarve, Larsarve, Rangsarve, Sigsarve på Gottland (se Snöbohm Gotl. (1871; med 182 dylika namn)). Första ssgsleden utgöres ofta af ett personnamn i gen. (sannol. betecknande den urspr. egaren; jfr Styffe Un. 261 (1867, 1880)), t. ex. Bengtsarfvet, Haraldsarfvet på Sollerön i Dalarna. Ngn gg uppträder det enkla ordet i best. ss. ortnamn, t. ex. Arfvet, namn på en by i Dalarna. — jfr LEF.
6) [jfr gr. κλῆρος, lott, arfslott, κληρονομία, ärfvande, arfslott, arfjord] (i biblisk o. religiös stil) om det som med särskild rätt tillkommer ngn l. blifvit ngn beskärdt; lott, andel. Wij haffue ingen deel j Dauid, eller någhot arff j Isaj son. 2 Sam. 20: 1 (Bib. 1541; öfv. 1896: ingen arfslott). Thetta är een ogudhachtigh menniskios löön när Gudhi, och the Tyranners arff som the aff them Alzmechtigha få skola. Job 27: 13 (Bib. 1541; öfv. 1897: den arfvedel våldsverkaren får af den Allsmäktige). Tijn witnesbyrd äro mitt ewigha arff. Psalt. 119: 111 (Bib. 1541; öfv. 1897: min eviga arfvedel). jfr: Herren är theras (dvs. leviternas) arff. 5 Mos. 18: 2 (Bib. 1541; öfv. 1893: arfvedel); jfr a. jfr L. Petri Psalt. 127: 3 (1536; se under ARFS-GIFT), — särsk.
a) om jordlott med ärftlig rätt tilldelad en särskild (judisk) släkt vid den enl. 4 Mos. 26 skedda utskiftningen af Kanaans land (jfr III 1 a); jfr ARFSLOTT 2 a. (Man) skal .. skipta landet medh lott. Effter theras fädhers slechters nampn skola the arff tagha, ty effter lotten skalt tu vthskipta them arffuet. 4 Mos. 26: 55, 56 (Bib. 1541); jfr c α. Man gaff them (dvs. leviterna) icke arff ibland Israels barn. Därs. 62. jfr: Iagh (dvs. Gud) .. hatar Esau, och haffuer giordt .. hans arff Drakomen til een ökn. Mal. 1: 3 (Bib. 1541; öfv. 1898: arfvedel).
b) [jfr fsv. äuärdhelikit arf; jfr äfv. eng. the heritage of heaven, the inheritance of everlasting life, fr. l'héritage céleste] om det öfversinnliga goda som enl. bibeln gm barnaskapet hos Gud tillfaller de troende efter döden. Löfftenes helgha anda, huilkin en pant är till wårt arff, till wår förlosning. Ef. 1: 14 (NT 1526); jfr ARFS-PANT. Ath j förstå kunnen .. hurw rijk hans arffs herligheet (är) vthi helghonen. Därs. 18 [jfr t. der reichtum seines herrlichen erbes]. Thet himmelska arfwet. Swedberg Sabb.-ro 1161 (1691, 1712). Helgonen hafva arfvet i besitning, och de trogne äro på vägen at taga det i besitning. Nohrborg 671 (c. 1765). Låt dem (som här, i denna kyrka, mötas) få del af den eviga glädje, det arf, Din kärlek dem beredt, som Dig af hjertat älska. Handb. 1811, s. 151. Arfvet ej förspill, / Som dig hörer till. Ps. 1819, 210: 10. Salighetens arf. Handb. 1894, s. 6. — jfr HIMLA-ARF.
c) [jfr t. das erbe Gottes, eng. the heritage l. inheritance of the Lord, fr. l'héritage du Seigneur] egendom (utan bibegrepp af ärftlighet); i uttr. Guds, Herrens (osv.) arf.
α) om (det åt Gud helgade) judalandet. Ammons barn .. komma til at vthdriffua oss vthu titt arff som tu oss giffuit haffuer. 2 Krön. 20: 11 (Bib. 1541; öfv. 1896: det land, som är din besittning, och som du har gifvit oss till besittning).
β) om judafolket: arffolket, egendomsfolket. Hielp (Herre) titt folck och welsigna titt arff. Psalt. 28: 9 (Bib. 1541; cit. med tillämpning på sv. folket i Handb. 1894, s. 81).
d) [efter lat. patrimonium Petri] (föga br.) kyrkoh. i uttr. Petri arf, om kyrkostaten. Schroderus Osiander 2: 698 (1635).
7) [fsv. arf (l. arve) ok eghit; jfr t. erb(e) und eigen] i förb. arf och eget, (förstärkt uttr. för) egendom, ärfd l. förvärfvad; eg. o. i allm., i nära anslutning till 2 (o. 5). Griipsholm och thess tiilhöringe .. worth rettha arf och egit. G. I:s reg. 3: 103 (1526). Personer som .. trengias j (dvs. tvingas in i) closter jfrå theres arff och eeghit, skeer for gudh och alla werldenne, orett. O. Petri Klost. F 3 b (1528). Vppå arf och eigidt, skal .. hwar för sig lefwerere en wiss och klar längd (dvs. bestämd o. tydlig förteckning). Stiernman Riksd. 254 (1562). Wij skole fruchta och elska Gudh, så at wij icke stå effter wår nästes arff och eghit eller hws. Kat. A 8 a (1572). Ho, til at finna Gud, från arf och eget går, / Han Gud til egen och med Gudi himlen får. Kolmodin Qv.-sp. 1: 338 (1732). Han (dvs. Ivar Axelsson) .. regerade öfver Kronans Slott och Län, som voro de dess arf och eget. Botin Utk. 477 (1764). Allt hvad Konung Gustaf .. gjort till sitt arf och eget af kyrko-(,) krono- eller skattegods. Geijer II. 3: 175 (1834). Fogdar öfver konungens (dvs. G. I:s) arf och eget. Forssell Hist. 1: 35 (1869). jfr: Fräls (o Gud) ditt folk och stöd din kyrka, / Som ditt arf och eget är. Ps. 1819, 264: 3 (Ps. 1695, 45: 8: titt arf och egen); jfr 6 c.
Anm. Från detta till en enhet sammansmälta uttr., i hvilket eget är att anse ss. substantiviskt, hafva utvecklats
a) [gm utbyte af eget mot synonyma ord med mera utprägladt substantivisk karaktär; jfr fsv. arve ok egha, ä. d. arv og eyendom, d. arv og eje] förb. arf och egendom, arf och ego (sistnämnda förb. nästan bl. efter prep. till, i). Arf och egendom. RA 1: 479 (1546). Alt hans arff och egendom. Stiernman Riksd. 550 (1604). Grufvor .. på Adelens egna enskylta arf och egendoms egor. Adelspriv. 1723, mom. 13. I laga. arf och ego. Hagberg Shaksp. 1: 276 (1847). — mer l. mindre oeg. Så fort jag låter trycka något, t. ex. en samling af smärre poemer, så kan du alltid påräkna att få manuskriptet till arf och ego. Tegnér 5: 429 (1825). Ägaren .. förärade knekten till arf och egendom den räddade Engelskan (dvs. engelska suggan). C. F. Dahlgren S. arb. 5: 24 (1832). Oss till egendom / Och arf vardt skänkt / Hvad höge andar verkat stort / Och ädelt tänkt. Snoilsky 2: 236 (1881). jfr: Eska aff migh, så wil iagh giffua tigh Hedhninganar til arffs, och werldennes endar til eghendom. Psalt. 2: 8 (Bib. 1541; öfv. 1897: hedningarna till arfvedel och jordens ändar till egendom).
b) en koordinerad förb. af arf o. adj. egen.
α) (nästan †) i attributiv anv. Han hade förverfvat sigh i Tyskland ett arff och eget godz. RP 4: 71 (1634). Hemman och jorda-gods, som i äldre tider tilhört framfarne Svea Konungar, såsom deras arf- och egen frelse-jord. Publ. handl. 9: 422 (1770). Öfver Kongliga arf- och egna hemman i hela Upland .. var en egen Fogde. Hallenberg Hist. 4: 1014 (1794); jfr β.
β) (i fråga om ä. förh.) kam. i ssgr: ARF OCH EGNE-BONDE1030~20. Arf och egne bönder. Stiernman Riksd. 636 (1610). — -FOGDE~20. jfr under α. Forssell Hist. 1: Bil. 1, s. 13 (1869). — -GODS~2. Publ. handl. 9: Reg. (1801, under hemman). — -JORDEBOK~102 l. ~200. Kon. Gustafs arf- och egne jordeböcker i Kam(mar)-Ark(ivet). Forssell Hist. 1: Bil. 1, s. 36 (1869).
II. [jfr eng. inheritance, fr. hérédité, succession] eg. om handlingen att ärfva; succession l. efterträdande på grund af släktskap.
1) i fråga om (död persons) egendoms öfvergång till ngn på grund af släktskap (l. testamente) (jfr I 1 o. 2). — jfr BAK-, BRÖST-, DANA-, INTESTAT-, SAMKULLA-, SIDO-, ÅTERGÅNGS-ARF m. fl.
a) [jfr fsv. fäm äru fang iorþär; et är arvär] ärfvande, arftäkt. Thesse äro laga fång, therigenom man jord, hus och grund, å landet och i staden, förvärfva må: ett är arf, om lagliga ärfdt är. JB 1: 1 (Lag 1734). jfr: Arf .. kan ock betyda den vid en persons frånfälle skeende öfverflyttningen till slägtingar af rätt till qvarlåtenskapen. E. V. Nordling i NF (1876). — särsk.
α) motsatt förvärfvande gm testamente. Så väl genom Testamenten, som medelst Arff och andra laga fång, tilfaller ock them någon ägendom, som .. effter Lag äro öfvermaghi. Nehrman Inl. t. jur. civ. 415 (1729). Andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer bröstarfvinge. SFS 1894, nr 66, s. 17.
β) († utom i poesi) med objektiv genitiv. Vid fast egendoms Arf. Nehrman Ärfd. 18 (1752). Hur jag min krona vann må Gud förlåta! / Må hennes arf i frid och ro dig båta! Hagberg Shaksp. 3: 362 (1848).
γ) [sannol. gm (oriktig) öfv. af t. erbe nach erbe, arfvinge efter arfvinge; jfr ARFVINGE 2] (†) i uttr. arf efter arf, arfvinge efter arfvinge. Samma vall (dvs. val) och ordinans .. motte stondendes blifve arf eptir arf ofver hela rikit. RA 1: 336 (1544).
δ) (†) i uttr. med arf, gm arf. Alle dhe godz honom .. med arff tillfallne ähre. G. I:s reg. 1: 175 (1523). Medh rätta Arff .. (honom) tilfallet. Tegel G. I 2: 403 (i G. I:s testamente af 1560). Frälse-Ränta .. de (dvs. den) man med Arf fångit. Förordn. 27 Juni 1720, mom. 1.
ε) [jfr d. ved arv; jfr äfv. eng. by inheritance] i uttr. genom arf. Faller .. någondera Makan under varande äcktenskap Jord til genom arf. Abrahamsson 280 (1726). Prins af Kongl. Svenska Huset må ej, utan Konungens och Riksens Ständers samtycke, blifva regerande Furste af Utländsk Stat, vare sig genom val, arf eller gifte. Successionsordn. 1810, § 8. Genom arf öfvergår en död persons kvarlåtenskap till en eller flere släktingar. Aldén Medb. 3: 23 (1885, 1896). — oeg. Den kärlek, som landets invånare för dem (dvs. Vasar o. Sturar), lika som igenom arf, hyste. Celsius G. I 1 (1746, 1792).
b) konkretare, närmande sig bet.: arffall, arfssak. Brystarff äger altijd bästa rätt i Arff. Nehrman Inl. t. jur. civ. 383 (1729). Denna skilnad (dvs. mellan hel- o. halfsyskon) .. eger (ej) någon betydelse i nedstigande arf. Nordling Ärfd. 35 (1878).
2) [jfr fr. hérédité directe, indirecte] i fråga om egenskapers osv. gm börd förmedlade öfvergång på ngn (jfr I 4). P. J. Bergius i VetAH 23: 7 (1762). (Sjukdomens) meddelande sker .. Igenom arf från smittade föräldrar. Hedin Handb. f. läk. 344 (1797). Din lungsjuka, som du genom arf fortplantar på dina barn. Leopold 5: 239 (c. 1820). Läran om tillvarelsestriden och det med den i förbindelse stående ”naturliga urvalet” och arfvet af förvärfvade färdigheter. Rydberg Varia 9 (1888, 1894).
III. i vissa stående förb. hvilkas urspr. bet. numera mindre skarpt framträder.
1) föregånget af prep. till; ofta enl. ä. språkbruk i gen.
a) [jfr fsv. til arfs] (numera föga br.) i uttr. (få l. hafva l. lämna osv. ngt) till arfs, ss. arf, i arf. Thenna paanth .. kom tiil then förredere tiil arffs. G. I:s reg. 1: 41 (1522). Drotning Margareta (fick) Norrige in till arfs effter sin Son. L. Petri Kr. 100 (1559). Få til arffs. Balck Krist. ridd. G 4 b (1599). En Rättigheet, som them af theras Förfäder är til arfz fallen. Kyrkol. 19: 15 (1686). Min fader (har) icke lemnat oss en halföre til arfs. 2 RARP 5: 530 (1727). Så hade hon den lilla affären (dvs. diversehandeln) och hela gården för öfrigt till arfs. Nordling Storstadsbarn 8 (1890). — (i biblisk stil, †) till I 6. Herren taladhe medh Mose, och sadhe, Tessom (dvs. de tolf Israels släkter) skalt tu vthskipta landet til arffs, effter nampnens taal, Mongom skalt tu giffua mykit til arffs, och fååm litet. 4 Mos. 26: 54 (Bib. 1541; öfv. 1893: Åt dessa skall landet utskiftas till arfvedel .. Åt en större stam .. en större arfvedel). Iagh (Herren) .. skal göra honom (dvs. konungen i Babel) Iighelkottom til arffs. Jes. 14: 23 (Bib. 1541; Luther: zum Erbe den Igeln).
b) [jfr fsv. þa skal þät barn til arfs ganga] (†) i uttr. gå till arfs, taga arf, ärfva. Systeren skulle gå till arffz med brodheren. O. Petri Kr. 77 (c. 1540). Den som effter Lagh går til Arffs. Stiernhielm Fateb. (1643, under arfgiäng).
c) jur. i uttr. träda till arf(s), komma i (rättmätig) besittning af arf, tillträda arf. Abrahamsson 333 (1726). Träder oskyld man til arfvet. ÄB 14: 2 (Lag 1734); jfr I 1. Arfvinge .. kan (icke) .. tillåtas träda till arf efter den skyldeman, som han dräpt med vilja eller af groft vållande. Olivecrona Test. 320 (1880). Om fadren ej efterlemnar descendenter, ascendenter eller sidoarfvingar i fjerde eller närmare grad, träda de naturliga, men lagligen erkända barnen (enl. spansk lag) .. till arfs efter honom. Ask Oäkta barns arfsrätt 24 (1885).
d) [jfr fsv. ängin ma annän til arfs dräpa] (numera föga br.) jur. om person, i uttr. dräpa (sig) till arfs, gm dråp bereda sig lägenhet l. tillfälle till arf. RA 2: 10 (1561). Ingen må dräpa sigh til arffz. Grubb 393 (1665). Att dräpa till arfs är emot lagen. Cederschiöld Erikskr. 206 (1899; i anslutning till fsv. grundtext).
2) föregånget af prep. i (äfv. uti).
a) i uttr. som angifva att ngn ärfver (l. ärft osv.) ngt l. inträder ss. arfvinge (efter ngn). Så mycket thess Son eller Dotter, efter hvilken arfvet faller, bordt hafva, i arf om han lefde. Nehrman Ärfd. 19 (1752). Får man blott hjeltars namn, ej deras dygd i arf? Lidner 1: 40 (1781). Han hade så mycket i arf, at han kunde köpa et skepp. Widegren (1788). Snygg i drägt med lapp och skarf, / Bara dygden uti arf. Lenngren 117 (1797). Detta och mera dertill tog Frithiof i arf af sin fader. Tegnér 1: 21 (1825). — särsk.
α) [jfr d. gaa i arv, i lige arv med] (numera föga br.) jur. i uttr. gå i fullt l. halft arf l. i lika arf (med ngn), erhålla full l. half arfslott l. lika arfslott (jfr 1 b). Att han frij och obehindrett må och skall gåå j fult arff effter .. sin Fader. HSH 5: 22 (1544). (Min hustru) skall .. gå vthi halfft arff j lööst och fast medh mina barn (i förra äktenskapet). A. J. Gothus Thes. ep. 3: 105 (1619). Borgares Son och Dotter gå jemväl lika i arf, så at Son tager halft, och halft dotter. Nehrman Ärfd. 17 (1752). Enligt Värends härads rätt skulle ”syster gå i lika arf med broder och hustru med man ..”. Läseb. f. folksk. 159 (1892).
β) (†) i uttr. träda i arf = 1 c. En Enchia i Skeninge .. bhör träd(a) i arff efter S(alig) Hans Bengtson. Växiö rådstur. prot. 1637, s. 693.
b) i uttr. som angifva, att ngt på grund af släktskap öfvergår till l. på ngn. The gotz som hans hustrv j arff lagligha tiilfalne ære epther hennes brodher. G. I:s reg. 3: 76 (1526). Jorden, som fallit i arf. Schlyter Jur. afh. 1: 198 (1836). Allt hvad henne (dvs. hustrun) tillfallit i arf. Olivecrona Lagb. gift. 85 (1851). — särsk. [jfr fsv. gipt gar i arv; jfr äfv. d. gaa i arv (til)] i uttr. gå i arf, öfvergå ss. arf, ärfvas. G. I:s reg. 1: 41 (1522). Ty gården seden är gången i kiöp 3 gånger och i arff thuå gånger opå femtio åhrs tidh. Växiö rådstur. prot. 1643, s. 1128. Kommer klander å thet gods, som i arf gångit är. ÄB 13: 2 (Lag 1734). I senare tider (har man) stiftat fideikommisser, som skulle gå i arf endast på manssidan. Nordling Ärfd. 26 (1878). jfr: Hwad dhe Godzen widkommer, som efter Anno 1604. befinnes vthi åthskillige arf wara gångne. Stiernman Riksd. 1771 (1678). jfr ARF-GÅ, -GÅNGEN. — särsk.
α) motsv. I 3, oeg. o. bildl. Kunskapen går i arf från slägte till slägte, och hvar och en lägger sin skärf till det ärfda. Tegnér 4: 136 (1825). Hvad som blef urväxt gick i arf till den närmast yngre. De Geer Minnen 1: 9 (1892).
β) motsv. I 4. Dygd och goda seder gå inte i arf. Sv. ordspr. 28 (1865). Anlagen .. gå i arf från föräldrar till barn. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 212 (1891). Hennes musikaliska talang har gått i arf på hennes barn. A. Lindgren i NF 17: 832 (1893). Lungsiktiga personer .. böra ej gifta sig .. emedan på afkomman sjukdommen kan gå i arf. Berg Lungsot 198 (1897).
c) [jfr fr. laisser pour héritage] i uttr. lämna (ngt) i arf, efterlämna ss. arf. Klingor, som fäderna lemnat i arf, omsmältas i essjan. Adlerbeth Æn. 188 (1804, 1811). En .. köpman .. samlade otroliga rikedomar, som han gladde sig att lämna i arf till sin ende son. Lagerlöf Kungahälla 11 (1899).
d) (i religiös stil) i uttr. gifva (ngn ngt) i arf, gifva ss. ärftlig gåfva (jfr I 6). Iagh skal giffua idher itt land j arff, ther miölk och hannogh vthi flyter. 3 Mos. 20: 24 (Bib. 1541; öfv. 1893: jag skall gifva eder det till besittning).
Sammansättningar (i allm. till II 1).
Anm. Redan i fsv. äro ssgr af typerna A, B, C o. D uppvisade. Den nysv. typen arf- (A), som utgår dels från fsv. arf-, dels från fsv. arva- (jfr nedan), tillhör särsk. ssgr i hvilka senare leden betecknar ngn som ärfver, t. ex. ARF-FURSTE, -HERRE, -KONUNG, l. ngt som ärfves, t. ex. ARF-FEL, -LAND, -SYND, -SÄGEN. Uti ssgr tillhörande typen arfs- (B) kan den urspr. genitiven i nysv. vanl. omskrifvas med ett prepositionsuttryck. Till denna ssgstyp höra särsk. yngre o. i jur. spr. förekommande ssgr. — Den redan vid midten af 1600-talet (se A. Kock i Landsm. XIII. 11: 20 (1894)) föråldrade typen arfva- (C) o. den därur redan i fsv. ljudlagsenligt utvecklade typen arfve- (D) utgå från fsv. arva, gen. sg. till fsv. arve, m., arf, l. gen. pl. till fsv. arf, n., arf, l. gen. sg. l. pl. till fsv. arve, m., arfvinge (se ARFVE, sbst.1). arfve- har sedermera i en del ssgr öfvergått till arf- i samband med det i den yngre nysv. normala bortfallet af bindevokal i ssgr. I andra till (det arkaiserande) relig. o. jur. språkbr. hörande ssgr har däremot arfve- hållit sig kvar; dock förekommer vanl. äfv. i dessa fall formen med arf-; jfr ARFGODS, ARF-JORD, ARFVEDEL. I arkaiserande stil begagnas dessutom ofta arfve- i ssgr uti hvilka det allm. språkbruket har arf-. I vers är ofta växlingen mellan arfve- samt arf- l. arfs- bestämd af meterns fordringar.
A: ARF-ADEL3~20. [jfr d. arveadel, t. erbadel] (föga br.) bördsadel; ärftlig adel. Möller (1790). Dalin (1850). —
-BALK. [jfr fsv. arua bolker (se anm. ofvan), d. arvebalk] (†) = ÄRFDABALK. Arff balk. Gl. Ter. 72 (c. 1550). —
-BERÄTTIGAD~0200. (mindre br.) = ARFS-BERÄTTIGAD. Strinnholm Hist. 3: 550, 785 (1848). Dalin (1850). Kindblad (1867). —
-BESUTTEN. (-besetne (pl.) Lex. Linc. (1640, under indigena)) [efter t. erbsässig] (†) som på grund af arf besitter fast egendom l. är besutten. De så kallade Arf-besuttne af Borgerskapet (i Hamburg). Nordberg 1: 853 (1740). —
-BOREN~20. [jfr isl. arfborinn]
1) (mindre br.) arfsberättigad (till ngt) gm börd. Broman Gl. (1736). Barnen af den äkta hustrun .. voro de äkta barnen ..(,) de arfborna. Nordström Samh. 2: 66 (1840). Den siste af arfburne ägare, som sedermera sålde gården till bönder. Rääf Ydre 1: 51 (1856). särsk. i fråga om tronpretendenter. Wi (fylkeskonungar äro) .. arfborne til Konungadömmet. Peringskiöld Hkr. 1: 412 (1697; isl. oþalbornir). Strinnholm Hist. 4: 513 (1852).
2) (knappast br.) gm börd ärftlig (underlydande osv.). Den 27 februari (år 1365) utfärdade båda konungarne (dvs. Magnus Eriksson o. hans son Håkan) en proklamation .. i hvilken det heter, att .. alla (borde) minnas, att de voro konungarnes arfborna män, att konungarne voro deras rätta herrar. H. Hildebrand i Ill. Sv. hist. 2: 64 (1877). —
(I 1) -DELNING~20. [jfr isl. arfdeild] = ARFS-DELNING. Schmedeman Just. 1246 (1689). Nehrman Ärfd. 9 (1752). Svedelius Förfl. lif 595 (1889). —
(I 1) -DELNINGSLAG—10~2, r. Den Arfdelnings-Lag, Wärends Härads Arfverätt kallad, .. hvilken stadgar, at Hustru skal giftas til hälften i Bondes bo och Dotter med Broder åtnjuta lika arfvelott. Publ. handl. 9: 876 (1772). —
-DOTTER~20. [jfr t. erbtochter; efter gr. ἐπίκληρος ϑυγάτηρ, dotter som tager arfslott] (i sht i fråga om ä. gr. förh.) Palmblad Fornk. 1: 254 (1843). Kongliga Prinsars förmälning med rika arfdöttrar. Strinnholm Hist. 3: 584 (1848). De spartiatiska jordagodsen .. gingo i arf till äldste sonen eller vid saknad af söner till döttrarna, hvilka i sådant fall kallades arfdöttrar och voro förbundna att äkta en anhörig, som saknade egen jordlott. A. M. Alexanderson i NF 15: 194 (1890). jfr B, D. —
-DRÄKT~2. [jfr fsv. drät, bodrät (se BODRÄKT)] (föga br.) jur. undansnillning af arf l. del af arf; jfr -SVEK. Göra arfdrägt, undansnilla .. arf. Almqvist (1842). Dalin (1850). Larsen (1884). (knappast br.) konkret, om det undansnillade. Almqvist (1842). —
-EGENDOM~002 l. ~200. ärfd l. i arf gående egendom. Palmblad Fornk. 2: 577 (1845). Strinnholm Hist. 3: 810 (1848). jfr B, D. —
-FALL~2. jfr B, D.
1) [jfr d. arvefald, t. erbfall] i sht jur. till I 1 a. Emellan de skyldemän, som äro .. samarfva, uppkommer genast genom sjelfva arffallet en .. rättsgemenskap. Schrevelius Civ. 3: 222 (1849). Om skatten ordnades så, att den i möjligaste mån skonade .. arffallen inom de närmaste slägtskapsleden. PT 1892, nr 242, s. 3; jfr b. särsk.
a) i fråga om det sätt hvarpå arfvet faller, dvs. till hvilka arfvingar det öfvergår. RP 1621, s. 1. Om arffallet varder på en ättetafla upsatt. Nehrman Ärfd. 43 (1752).
b) [jfr t. den erbfall antreten] konkret. Att antingen utkräfva den (dvs. arfsskatten) af det samfälda arffallet eller af den enskilda arfslotten. Skatteregl.-kom. 1881—83, 3: 256.
2) (†) teol. till II 2, om syndafallet. (Kristi) embete och kall war, at han skulle vprätta arffallet. P. Erici 1: 196 a (1582). —
-FALLA~20. [bildadt till följ.] (föga br.) Egendom, som .. arffallit. Olivecrona Test. 309 (1880). —
-FALLEN~20, adj.
1) om sak.
a) [fsv. arffallin] jur. eg.: som är att öfvertaga för arfsberättigade personer (på grund af egarens död). Växiö domk. prot. 1676, nr 228. A. I. Silfversparre i Ad. prot. 1800, s. 258. Om en arffallen sätesgård skall delas, så har Broder dertill företräde framför Syster. Schrevelius Civ. 1: 44 (1844). Det arffallna boet. Winroth Arfving. ansvar. 66 (1879).
b) oeg.: som gått i arf. De förderfvade instinkterna .. äro bosatta i hjernans och nerfsystemets arffallna organisation. Samtiden 1873, s. 173. jfr: Arffsynden .. är Gudz arffalna rättfärdigheetz bortmistelse och arffteliga orättfärdigheetz anammelse. Muræus 1: 371 (1648).
2) (numera bl. i Finl.) jur. om person: arfsberättigad; jfr ARF-BOREN 1. Phrygius Föret. Dedik. 3 a (1620). RP 8: 306 (1640). Wårt Kongl. Embete, til hwilket wij äre födde och arffalne. Carl XI (1672) hos Stiernman Riksd. 1655. Gamla Bondens stjufson .. påstår sig vara arffallen til hemmanet. Porthan Bref 1: 25 (1793). SPF 1852, s. 174. —
(II 2) -FEL~2. [jfr d. arvefejl, t. erbfehler] ärfdt l. ärftligt fel. At förnuftet alt mer och mer måtte befrias ifrå sina naturliga svagheter och arf-fel. Rydelius Förn. 161 (1721, 1737). (Hans) Fru besväras af stark mjeltsjuka, som förmodl. är et arf-fel. Porthan Bref 2: 408 (1797). särsk.
a) i fråga om afvelsdjur. Salander Gårdsf. 27 (1727). En Beskällare .. ren af alla arf-fel. Kungör. ang. hästafveln 30 Sept. 1777. Snart sagdt hvarje lyte (hos hästen) kan öfvergå till afkomman. I dagligt tal brukar man dock med ordet arffel endast beteckna sådana åkommor, som hafva sitt säte i hjernan, andedrägtsorganerna, ledgångarne, benen och hofvarne. C. G. Wrangel Handb. 2: 1434 (1887).
b) oeg. (Panteismens) arffel har alltid varit den Methaphysiska identificationen. Biberg 1: 336 (c. 1820). Nyblæus Forskn. III. 2: 49 (1888). —
-FIENDE, se d. o. —
-FIENDSKAP, se d. o. —
-FJÄLL. (†) herald. om det fält i en vapensköld som innehåller stamvapnet; i sht om midtelfältet (med hjärtvapnet), äfv. om öfre högra (från betraktarens synpunkt vänstra) fältet i en fyrdelad sköld. En fyra stycker (dvs. fyrdelad) skiöld, uti thet öfversta och främste fiellet (dvs. fältet) theres faderlige arfvapn och arf fiellet trenne reeser fördelt med rödt och förgylt. RR 1591, s. 117. —
(I 6) -FOLK~2. (i biblisk o. religiös stil) jfr B.
a) om judafolket. Idher haffuer Herren vptaghit .. at j skulle wara hans arfffolck. 5 Mos. 4: 20 (Bib. 1541; öfv. 1893: arffolk; Luther: erbvolk). (Guds) eget utvalde arffolk, som vore Israels barn. RA 1: 347 (1544).
b) (†) om kristenheten. (De andlige anse sig som) höffdingar och herrar öffuer Christi arffolk. O. Petri Sakr. E 2 b (1528). —
-FORDRAN~20. (föga br.) K(onung) Gustaf (I) sielf hade ock arffordran i Dannemark. Dalin Hist. III. 1: 111 (1760). jfr B. —
-FRÖKEN. (†) = -FURSTINNA. Fröken Christina Gustavi, Sweriges, Göthes, Wendis etc. ArffFröken. 2 Saml. 9: 176 (i handl. fr. 1624). Then Punct vthi Norköpingz Arfföreening, som Anno 1604 aff samptlige Stenderne gillat bleff, angående .. Arff-Frökernes rätt til Rijket och thes Succession. Sv:s R:s ständers besl. 1627, s. A 2 b. Vår endeste arff-fröken och designerade Drottningh. Oxenst. brefv. 5: 509 (1633). —
1) eg.: (till tronföljden) arfsberättigad manlig furstlig person; särsk. (i fråga om sv. förh.)
a) titel för efter tronföljaren arfsberättigad(e) prins(ar) af kungligt hus; så under slutet af G. I:s tid samt från o. med Adolf Fredriks regering; jfr -PRINS. Johan med gudz Nåde Swerigis etc. Arfffurste. FH 4: 244 (1556). Hofcal. 1752, s. 28. RF 1772, § 16. Arffurstens palats .. skall .. tillhöra .. den ”äldste Svea Rikes Arffurste, som näst efter kronprinsen äger rätt till kronan”. Sofia Albertina (1783) enl. E. A. Jacobsson i Stockholm 2: 44. Ingen prins af det konungsliga huset, det vare sig kronprins, arffurste eller furste, må gifta sig utan konungens vetskap och samtycke. RF 1809, § 44. Deras Kongl. Högheter Arffurstarne besökte i går afton spektaklet. AB 1831, nr 98, s. 3. Sv. statskal. 1901, afd. 1.
b) (fordom) ss. titel äfv. för (närmaste) tronföljare; så om Sigismund, K. X. G., K. XI, K. XII o. Adolf Fredrik. Sigismundus, konung uti Påland, .. nermeste erfvinge och erfförste till vår (dvs. J. III:s) k:ge crona, riker och regemente. RA 2: 1035 (1590). Hans May:tt för detta Sweriges Rijkes Arffurste, och nu mehra alles wår nådigste Konung och Herre. Stiernman Riksd. 1211 (1654; om K. X G., i formulär för trohetsed). Han är en Konungs Son och en Arf-Furste til Swerje och dess tilhöriga Provincer. Carl XI (1690) hos Nordberg 1: 10 (om K. XII ss. barn). Malmström Hist. 3: 250 (1870, 1897; om Adolf Fredrik). i titel för regerande konung före kröningen. Wij Carl .. Sweriges Rijkes uthkoradhe Konung och Arffurste. Stiernman Riksd. 594 (1605). Därs. 714 (1617; om G. II A.). Därs. 1654 (1672; om K. XI). jfr Därs. 280 (1568), 392 (1593).
-FURSTE-DOTTER —00~20. dotter till en arffurste. Konunge och Arffurste Döttrar. Stiernman Riksd. 850 (1633). —
-FURSTENDÖME~0020 l. ~2010. ärftligt furstendöme. K. M:tz arffurstendöme Finland. RA 2: 889 (1590). Effter H(ennes) K. M:tt medh Rijksens Rådh gott funnit hafwer, at Rijket skal, efter denne dagh, aldrigh delas ..; Så wele och skole ey heller Wij, eller Wåre Lijfzarfwingar .. något Arffurstendöme begära. Carl Gustafs försäkring 20 Okt. 1650, mom. 3. Strinnholm Hist. 5: 44 (1854). —
-FURSTINNA~020. (till tronen l. tronföljden) arfsberättigad kvinnlig furstlig person; i sht användt om drottning Kristina; jfr -FURSTE. (Om) H. K. M. icke skulle lämpna någon ächta Sohn effter sigh, tå wele wij (dvs. Rikets Råd o. Ständer) för wår rätta Arff-Furstinna och Drottning holla, then Högborne Furstinna och Fröken Fr(öken) Christina. Stiernman Riksd. 797 (1627). RARP 2: 32 (1633). Wij Christina medh Gudz Nådhe, Sweriges, Göthes och Wendes vthkorade Drottning och Arffurstinna. Stiernman Riksd. 1117 (1649). —
-FÅNGEN~20, adj. [jfr få i arf (se ARF, sbst.1 III 2 a)] erhållen i l. gm arf. Calonius 5: 136 (1799). Tiondedelen af arffånget gods. Nordström Samh. 2: 172 (1840). Strinnholm Hist. 3: 540 (1848). jfr ARFS-FÅNG. —
-FÄDER, pl. (enst., †) stamfäder, förfäder. Våra Christna arffäder. A. A. v. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 62. —
-FÄSTNING. (†) befäst ort uti (en furstes osv.) ärftlig(a) besittning. H. R. Horn (1704) hos Nordberg 1: 569. Hallenberg Hist. 4: 770 (1794). —
-FÖDD. [jfr d. arvefødt] (†) = ARF-BOREN 1. Konung Adalråd .. war til thetta riket arffödder. Peringskiöld Hkr. 2: 52 (1697). —
-FÖLJD~2. = ARFS-FÖLJD. Möller (1790). Strinnholm Hist. 3: 540 (1848). Arfföljden går från far till son. Westermarck Äkt. 113 (1893). särsk. i fråga om tronföljd. Den af Ätten, som efter förstfödslorätt den aflidne Konungen i Arfföljden .. närmast är. Succ. ordn. 1810, § 2. mera konkret. I brist af arfföljd, skall efterträdare utkoras af rikets ständer. Dalin (1850). Kindblad (1867). —
-FÖLJDS-KRIG—0~2. tronföljdskrig, successionskrig. Wikforss (1804, under erbfolgekrieg). Wingård Minnen 2: 38 (1846). Det österrikiska arfföljdskriget. A. Hedin i Framtiden 1877, s. 46. —
-FÖLJDS-ORDNING—0~20. successionsordning. Wikforss (1804, under erbfolgeordnung). Nyström Svedelius Statsk. 1: 41 (1887). —
-FÖRBRÖDRING ~020. [efter t. erbverbrüderung] (föga br.) (i sht i Tyskland förr br. form för) testamentarisk öfverenskommelse (mellan furstliga l. adliga släkter l. släktlinjer) om ömsesidig arfsrätt (i händelse den ena släkten l. linjen skulle dö ut); stundom äfv. om fördrag som bl. tillförsäkrar ena parten arfsrätt; arfsförening. Emellan .. husen .. är en Arf-förbrödring, at i fall den regerande (turkiska) Keiserliga Familien går aldeles ut, (Tatar-)Chans Familie då hafver rättigheten til Ottomanniska Thronen. Nordberg 2: 79 (1740). NF 14: 665 (1890). jfr B. —
-FÖRENING~020.
1) (numera föga br.) = ARFS-FÖRENING 1. Lind (1749, under erb-verbündniss). SFS 1826, s. 465. Arnoldson Folkets bok (1883).
2) (gm öfverenskommelse mellan konung o. ständer stadgad) lag rörande tronföljden; tronföljdsordning, successionsordning; i sht i fråga om ä. sv. förh. Then arfföreningh och recess, som udi .. konungh Göstaffs .. regementz tidh af menige rig:ns ständer anno .. 44 udi Vesterås blef samtyckt. RA 2: 293 (1569). Almoger äger then till Konung tagha, som efter Arfföreningen och Rijksens beslut ther till närmerst är. Lagförsl. 9 (1609). RF 1772, § 3. S. J. Boëthius i Ur folk. häfd. 1876, s. 69. —
-FÖRLÄNA~020. [bildadt till följ.] (föga br.) lämna (ngt) ss. ärftlig förläning (till ngn). Mo härad blef 1529 .. arfförlänt till Jöns Larsson. Forssell Hist. 1: 33 (1869). —
-FÖRLÄNING~020. jfr B. Denna förmån: arfförläningen af konungssakerna (dvs. den ärftliga öfverlåtelsen af konungens sakören l. böter), torde ock hafva varit det enda, som Eriks (dvs. E. XIV:s) friherrar af honom erhållit. Forssell Hist. 1: 93 (1869). konkret = ARF-LÄN. Weste (1807). Arfförläning .. Ärftligt län. Almqvist (1842). —
-FÖRPAKTARE~0200. [efter t. erbverpachter] (föga br.) innehafvare af ärftligt arrende. Wikforss (1804, under erbpachter). Talrika skaror af de besegrade (ä. inbyggarna) .. utvandrade (under de stora invandringarna till Peloponnesus efter trojanska kriget;) .. de, som qvarstadnade, blefvo dels arfförpaktare eller skattdragare eller daglönare, dels lifegne. Palmblad Fornk. 2: 23 (1844). Björkman (1889). jfr ARFS-ARRENDATOR. —
-FÖRPAKTNING~020. (föga br.) ärftligt arrende. Wikforss (1804, under erbverpachtung). Dalin (1850). jfr ARFS-ARRENDE. —
-FÖRSÄKRING. (†) försäkring l. löfte som gäller äfv. för löftesmannens arfvingar; jfr -FÖRENING (2). Wele dhe (dvs. ridderskapet o. adeln) sigh .. hafwa .. förbehollidt förr änn någen .. hijldningh (af den omyndiga Kristina) skeer .. Confirmation (dvs. stadfästelse) på Sweriges Lagh priuilegier Arfförsäkringer besluth och förra immuniteter (dvs. skattefriheter). RARP 2: 9 (1633). —
-GODS, se d. o. —
-GRIFT. (†) (ärfd l. ärftlig) familjegraf; jfr GRIFT-ARF. (Patriarkerna) hafwa köpt sigh arfgrifter. Kumblæus Likpred. öfv. Hult C 3 b (1664). Abraham .. talade til Hetz barn och sade: .. gifwer mig en arfrätt til begrafning när eder(;) .. beder för migh in för Ephron .., At han gifwer migh sina dubbelkulo (dvs. grotta) .. til een arfgrift. 1 Mos. 23: 9 (Bib. 1703; öfv. 1893: till egen graf). Sedan fördes dess (dvs. grefve Axel Lillies) döda kropp neder till dess (dvs. hans) Arf-Grift i Löfstads Socknkyrkja. Peringskiöld M. upl. 110 (1710). Lind (1749, under erb-begräbniss). Heinrich (1814). —
-GULD~2. jfr -SILFVER. Sedan man skurit slagrutan, går man hem, utan att se sig tillbaka, borrar ett hål i hennes ända eller hufvud och inlägger deri något arfsilfver eller arfguld, som varit stulet och igenfånget (tre gånger). Wahlfisk i Bidr. t. Söderm. ä. kulturhist. 8: 124 (1895). —
-GÅ~2. [bildadt till ARF-GÅNGEN] (knappast br.) gå i arf. En sägen har arfgått der i trakten, att jättar i fordomtima uppfört denna mur. A. M. Strinnholm († 1862) enl. Kindblad (1867). Gunterberg Hjälpr. 1: 273 (1896). —
-GÅNG~2. (ärv- Schultze Ordb. 1423 (c. 1755)) [jfr d. arvegang, arvegangsorden] (mindre br.) ärftlig öfvergång (af egendom); succession. Som ekonomisk grupp ägde ätten gemensam egendom uti ättjorden, och arfgången höll sig uteslutande inom den. Fahlbeck Sv. adel 1: 36 (1898). —
-GÅNGEN~20, adj. som gått i arf. Geijer I. 6: 125 (1839). Från katolska kyrkan arfgångna bruk. NF 13: 443 (1889). —
-GÅRD~2. ärfd gård, fäderne- (l. möderne-)gård. Wikforss (1804, under erbhof). I Ånger är jag uppfödd, min arfgård heter Brist. Tegnér 1: 110 (1825). Lundell (1893). jfr D. —
-HAT~2. (enst.) The Danske .. vele (icke) aflåte (dvs. upphöra med) theris gamble arfhat emot oss Svenske. RA 2: 143 (1566). —
-HEMMAN~20. ärfdt l. ärftligt hemman. Wikforss (1804, under erbhof). Dalin (1850). Kindblad (1867). jfr D samt ARF I 7 anm. —
1) (nästan †) till tronen l. tronföljden (i ett arfrike) berättigad furste. G. I:s reg. 3: 37 (1526). Effter vår (dvs. G. I:s) dödelig afgång .. (skolen I visa trohet) emott honum (dvs. E. XIV) såsom edhers rette och infödde arfherre och konung. RA 1: 397 (1544). Därs. 613 (1552; se under -KONUNG b). Förr än iagh födder war till en arff-herre till thetta rijket. Gustaf II Adolf 197 (1617). Ey må någon af Rijksens Arfherrar träda på Thronen, innan han sine ett och Tiugu åhr upfylt. Abrahamsson 87 (1726). Tessin Bref 2: 103 (1754). Hector .., arfherrn till Ilion. Hagberg Shaksp. 6: 272 (1849). jfr LIFS-ARFHERRE samt D.
2) (numera bl. i fråga om ä. förh.) i adliga titlar: gm arf innehafvare (af) l. herre (till gods osv.). Clas Fleming, .. Friherre til Wijk .. och Arfherre til Swedia efter sin fader. Peringskiöld M. upl. 52 (1710). Nordin i 1 SAH 3: 460 (1789, 1802). (Henrik) Wrede .. var livländsk adelsman, arfherre till Wredenhoff och Nyenhoff. NF 17: 1429 (1893). —
-HERRSKAP. (ärf-, erf- RA 1: 575 (1548)) (†) om furstlig (l. adlig) persons legitima ättlingar. Hans Ma:tz unge ärfhärskap. RA 1: 575 (1548). Svart Är. 71 (1560). jfr LIFS-ARFHERRSKAP. —
-HERTIG~20. [jfr d. arvehertug, t. erbherzog] hertig gm arf l. med ärftlig värdighet; jfr -KONUNG. —
-HERTIGDÖME~0020. ärftligt hertigdöme. Arfhärtigdömena Österrike och norra Steyermark. A. Jensen i GHT 1895, nr 200, s. 1. —
-HERTIGINNA~0020 l. 10032. (knappast br.) Botvidi Likpred. Q 4 a (1625; om G. II A:s år 1625 aflidna dotter). —
-HUS3~2.
1) (†) = ARFVE-HUS 1. Hon (dvs. den aflidna drottningen) bäres vth icke aff sitt arffhws och eghendom: vthan såsom en gest och fremmande. Rudbeckius 3 Pred. D 4 b (1622). Möller (1790).
-HYLLNING~20. (ärfhylding RA 1: 441 (1545)) (numera föga br.) hyllning ss. ärftlig regent l. tronföljare. Nordberg 1: 52 (1740). Kristian .. mottog på sin faders och konungahusets vägnar arfhyllning i Kristiania 1661. NF 9: 18 (1885). jfr B. —
(I 2) -JAKT~2. (i sht i fråga om antikt-romerska förh.) jfr -JÄGARE. Björkman (1889). Fjäsket att bli insatt i rikt folks testamente, med ett ord arfjakten. Janzon Horatius 82 (1899). —
-JORD, se d. o. —
(I 2) -JÄGARE~200. jfr -JAKT. Arfjägare, en som genom list söker att åtkomma arf. Wikforss (1804, under erbschaftsjäger). Janzon Horatius 83 (1899). —
-KAMMARE~200. (numera knappast br.) förmyndarkammare. Hafwer Kongl. May:tt .. funnit rådeligit .. en Arf- och Förmyndare Cammar här i Staden (dvs. Sthm) inrätta låta. Schmedeman Just. 473 (1667). Stiernman Riksd. 2692 (1727). —
-KONUNG~20. (erf-, ärf- RA 1: 288 (1540), 613 (1552)) [jfr d. arvekonge, t. erbkönig] konung som erhållit kronan gm arf; motsatt VAL-KONUNG. RA 3: 157 (1593). Konung Gustaffz förste Son, Hertigh Erich, som bleff Sweriges Rijkes Förste ArffKonung. Girs G. I 140 (c. 1630). Dhesslijkes wil och skal iag, för min rätta Arf-Konung hafwa och hålla, dhen Stormächtigste Konung och Herre, Herr Carl den XI. Kyrkol. 21: 2 (1686). G. Klingsporre i Ad. prot. 1789, s. 402. Svedelius i SAH 46: 132 (1870). särsk.
a) om Gustaf I. RA 1: 251 (1540; i rådets hyllningsed). Eder rette regerende arff Konnungh. G. I:s reg. 13: 201 (1541). Konung Göstaff, såsom en naturlig effter linien till Sverigis krone en erfkonung. RA 1: 383 (1544).
b) [jfr RA 1: 384 följ. (1544)] om E. XIV ss. tronföljare. Her Erick, Sveriges, Göthes och Vändes ärfkonung, och her Johann, ther sammestädz ärfherre. RA 1: 613 (1552). Därs. 718 (1560). jfr Fryxell Ber. 3: 216 (1828). —
-KONUNGADÖME~10020 l. ~20010. Arfkonungadömet i Norge, valkonungadömet i Sverge (utgjorde en principiell motsats i de båda folkens författningar på Kalmarunionens tid). O. S. Rydberg i VittAH XXXI. 1: 88 (1886). De store (förmådde) att förvandla det urgamla svenska arfkonungadömet till valrike. Fahlbeck Sv. adel 1: 17 (1898). —
-KONUNGARIKE~10020 l. ~20010. jfr -RIKE 1. Vthi Westerås (blef) .. beslutet, at Sweriges Rijke som tilförende hadhe warit ett Walrijke, skulle .. wara ett Arff-Konungerijke. Stiernman Riksd. 562 (1604). Carl XII Bref 404 (1714). NF 18: 149 (1894). —
-KRIG~2. (mindre br.)
1) krig som gått i arf. Schroderus Liv. 788 (1626). Dalin Hist. 1: 114 (1747). Gustaf Adolfs tredje arfkrig, .. striden mot Polens konung om rätten till Sveriges krona. Forssell G. II A. 22 (1894). jfr D.
2) krig som rör arf; successionskrig. Strinnholm Hist. 1: 303 (1834). Österrikiska arfkriget (1740—1748). Wrangel Krigshist. 3: 271 (1885). —
(I 2) -KRÄFVARE~200. person som gör anspråk på arf, arfspretendent; jfr ARFS-FORDRARE. En roddarbåt .. utgjorde föremålet för de båda arfkräfvarnes anspråk. Eichhorn Stud. 3: 245 (1881). Odhner G. III 1: 434 (1885). särsk. om tronpretendent. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 160 (1881). —
-LAND, se d. o. —
-LEDARE~200. jur. om afliden arfvinge ur hvars släktskap med arflåtaren andra personer leda sina anspråk. Om de (dvs. arfvingarna i uppstigande led) voro i andra eller aflägsnare led, delades det (dvs. arfvet) in lineas (dvs. efter arfs- l. släktlinjer), nemligen åt arfledarens fäderne och möderne. Nordling Ärfd. 38 (1878; i fråga om romersk rätt). Såväl barnets egen arfsrätt som dess egenskap af arfledare. W. Sjögren i Nord. tidskr. 1898, s. 652. —
-LINJE~20. (numera mindre br.) = ARFS-LINJE; jfr ex. fr. Nordling under föreg. Emedlertid begärde samma ständer, att drottningen (dvs. Kristina) måtte förmäla sig, på det genom gustavianska arf-liniens fortsättande trontvister och andra dylika vådor kunde undvikas. Fryxell Ber. 11: 35 (1843). allmännare: arfsföljd. Effter Arflinien är (ingen) närmere effter Konung Sigismundo och hans barn, til thetta Rijkes Regering, än then Höghborne Furste och Herre, Hertigh Johan. Sv. R:s ständers besl. 1604, s. A 3 a. —
(I 2) -LISTA. (†) jfr -RULLA. Vid Arfskifften uptecknas arfzlåtterne uti Arf-Lister, dem de vid skiffte varit, underskrifva. Abrahamsson 331 (1726). —
(II 2) -LYTE~20. (föga br.) ärfdt l. ärftligt lyte; särsk. bildl. om arfsynden. Ups. möt. D 3 a (1593). Alla Menniskior .. (äro) genom thet förskräckeligha Syndafallet och Arflytet, bådhe til krop och Siäl (fördärfvade). Phrygius Him. lif. 79 (1615). —
-LÅN~2. (knappast br.) (stående) lån på egendom hvilket arftagare får öfvertaga med arfvet. Almqvist (1842). Kindblad (1867). —
(I 1) -LÅTARE~200. [jfr d. arvelader, t. erblasser] jur. person som efterlämnar arf; jfr -LÄMNARE. Nordström Samh. 2: 95 (1840). Om arfvingarnes ansvarighet för arflåtarens förbindelser. Winroth (1879; boktitel). Rudbeck Arfskift. 15 (1895). jfr B. —
(I 1) -LÅTERSKA~200. jfr föreg. —
(I 1) -LÄMNARE~200. (numera föga br.) jur. = -LÅTARE. Möller (1782, under erblasser). Icke .. är det nödvändigt, att arfvingen skall hafva någon längre tid öfverlefvat arflemnaren. Schrevelius Civ. 3: 215 (1849). —
-LÄN~2. ärftligt län. Thesse Pomerske Hertigedöme, och Rugiske Furstendöme .. skal Kongl. Maj. och Sweriges Rijke ifrån thenne dag til ewärdelige tijder, för itt Arff-Lähn hafwa. Fredsfördr. 1648, mom. 10. Lind (1749, under erb-lehen). Strinnholm Hist. 4: 426 (1852). NF 2: 1039 (1878). —
-LÖS, se d. o. —
-PRINS~2. (till tronföljden) arfsberättigad prins; särsk.
a) om arffurste. Adolph Fredrich .. Sveriges Cron-Prints .. Louisa Ulrica, Sveriges Cron-Printzesza .. Gustaf, Sveriges Arf-Printz. Hist. almanach 1747. Arf-Prinsen (dvs. G. III:s bronder Karl) .. skal resa til Berlin. GT 1788, nr 107, s. 2. Läseb. f. folksk. 117 (1892).
b) (†) om kronprins. Ambassadeuren, Her Christer Bonde, hölt den 20. hujus (dvs. dennes), ett härligit panquet för den Vnge ArffPrinsens (dvs. K. XI:s) i Swerige Födelse skuld. N. Av. 13 Mars 1656, nr 1, s. 1. Theszlikest bedie wi, at tu wår Konungs högtälskelige Gemåhl, samt Kongl. Arf-Printzen och Prinszeszorna wille med all andelig och lekamlig wälsignelse rikeligen bekröna. Handb. 1693, s. 80.
c) med afs. på utländska förh., ss. titel för äldste son till regent som för titel furste, hertig osv. Hans Kongl. Höghet Friedrich, Arf-Printzen af Hessen Cassel. Stiernman Riksd. 2299 (1720). Alla (badensiska) länderna (blefvo) förenade i Arfprinsens Herr Faders, den nu regerande Markgrefvens hand. Rosenstein 1: 304 (1802). Sv. statskal. 1901, afd. 2. —
-PRINSESSA~020. jfr föreg. Vi Ulrica Eleonora .. hertiginna, landtgrefvinna och arfprincessa till Hessen. RF 1719, ingressen. Hofcal. 1738, s. A 9 b. Palmblad Nov. 1: 18 (1840). —
-RIKE~20. [fsv. arfrike; jfr fsv. arfsrike; jfr äfv. t. erbreich] jfr C.
1) i politisk mening.
a) rike i hvilket tronföljden gm arf i viss ordning tillkommer medlemmarna af regenthuset; motsatt VALRIKE. 1 Mack. 10: 67 (Bib. 1541). Sverige är ett arfrike och icke valrike. RA 2: 149 (1566). Sveriges Rike skal styras af en Konung och vara et Arf-Rike med den Successions-Ordning som .. faststäld varder. RF 1809, § 1. särsk. med hänsyn till regent l. tronföljare i rike uti hvilket denne ärft l. skall ärfva regentvärdigheten; (ngns) arfland (se d. o. 1). Alltså, skref då Sigismund: är det dig icke nog, Karl, att du röfvat mitt arfrike; äfven mitt valrike vill du rycka till dig. Fryxell Ber. 5: 2 (1831). jfr MÖDERNE-ARFRIKE.
b) om monarkisk författning med ärftlig regent: ärftlig monarki. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. III. 2: 452 (1863). Ett af de stora mål, till hvilka Gustaf I sträfvade, var arfrikets införande. H. L. Rydin i NF 16: 787 (1892).
2) (i religiös stil) om himmelriket. H(ennes) M(ajestä)t haffuer thetta förfallande länhwset förbytt vthi thet oförgengeligha arffriket, och himmelska boningar som aldrigh förfalla. Rudbeckius 3 Pred. D 4 b (1622). Tegnér 4: 412 (1839). jfr: I sanningens och skönhetens eviga arfrike. Wallin Vitt. 2: 338 (1828). —
(I 2) -RULLA. (†) (boupptecknings- o.) arfskiftesinstrument. Hafua och S(alig) Bispens barn och mågar .. sedan samma Arffrulla .. medh egne hendher vndherschrifuet. Växiö rådstur. prot. 1637, s. 691. —
-RÅG~2. (folkligt ord, i vissa trakter) själfsådd råg å fält där råg odlats föreg. år. N. Linder i Sv. tidskr. 1872, s. 123. jfr D. —
-RÄNTA~20. ärfd ränta, ränta af arfgods o. d. Lind (1749, under erb-zins). Björkman (1889). jfr B, D. —
-SAGA. (†; jfr Cederschiöld Döda ord 18 (1893)) saga som gått i arf; jfr -SÄGEN. Våra Eddor och Arfsagor. Dalin Vitt. II. 6: 175 (1755). —
-SAK~2.
-SED~2. ärfd sed, traditionellt sätt att skicka sig; tradition. Den gamla ovärdiga arfseden, med fylleri och råa excesser (vid beväringens inryckning till öfningarna). GHT 1895, nr 211 A, s. 2. —
-SILFVER~20. ärfdt silfver; numera i sht med tanke på dylikt silfvers anv. för vidskepliga ändamål (jfr ÄLF-KORS); jfr -GULD. J. Murberg i VittAH 5: 151 (1796). Wahlfisk (1895; se under -GULD). jfr D. —
-SITTANDE, m. (†) Her Anders Gyllencloo, Herre och Arffsittiande på Skånhella, Ekeby, Hylinge och Hulterstadh. Fredsfördr. i Oliva A 3 a (1660). jfr -SÄTE. —
(I 2) -SJUK~2, adj. (knappast br.) (sjuk af lystnad efter l. sjukligt) lysten efter arf. Almqvist (1842). Dalin (1850). —
-SJUKA~20.
1) (knappast br.) till I 2: lystnad efter arf; jfr föreg.
2) [jfr d. arvesyge] (numera mindre br.) till II 2 = följ.; jfr -FEL. Någhon breck som är hoos föräldrerne, then faller på barnen och bliffuer sedhan een arffsiwka. B. Olavi 164 b (1578). Svårmodigheten var hos Erik XIV en arfsjuka efter modern. N. v. Rosenstein († 1824) enl. SAOB (1870). jfr Phrygius Likpred. öfv. Margareta Olai B 7 a (1608; om barnsnöd, tänkt ss. ett å kvinnan i följd af arfsynden hvilande ondt). särsk.
a) = -FEL a. En hingst från Hellekis (hade) .. haft den samma sjukdom (dvs. spatt), hvaraf hela dess afkomma fådt denna arfsjuka. Linné Västg. 38 (1747).
(II 2) -SJUKDOM~20 l. ~02. ärfd l. ärftlig sjukdom; jfr föreg. Westerdahl Häls. 395 (1764, 1768). jfr B. —
-SKADA~20.
1) (†) = -FEL a. (En beskällare) bör .. intet hafva någon Arfskade, som Kollern, Månadsblind, Spatt eller Galla. Salander Gårdsf. 26 (1727). Stoordn. 11 Febr. 1735, mom. 3.
2) (föga br.) om arfsynden; jfr -LYTE. En förskräckeligh arffskadha. Muræus 1: 370 (1648; i marg.). —
(I 1) -SKIFTARE~200. En arffskifftare emellan brödher. Balck Cat. M 7 a (1596). jfr ARFSKIFTES-MAN. oeg. Arfskiftaren. Hjelpreda för menige man. J. G. Rudbeck (1895; boktitel). —
-SKIFTE, se d. o. —
(I 1) -SKIFTNING~20. [fsv. arfskiptning; se ARFSKIFTE] (föga br.) förrättande af arfskifte; arfskifte, arfskiftesinstrument. Frelseman .. bewijser sin rätt medh gamble Jordeböcker, byteslåtter, och arfskiftningar. Stiernman Riksd. 1326 (1660). —
-SKULD~2.
2) (mindre br.) teol. Tertullianus var den förste, som med bestämdhet uttalade läran om arfsynden och arfskulden. Björling Dogm. II. 2: 56 (1872). —
-SOT, r. l. f. (†) ärfd l. ärftlig sjukdom; särsk. bildl. om arfsynden. Then widlådande syndennes Arffsoot. Schroderus Crug. 197 (1626). Lind (1749, under angebohren). —
-STAT~2. Genom Wienkongressen återfick han (dvs. Ferdinand III) sin arfstat Toscana. NF 17: 1487 (1893). —
-STOLL~2. [efter t. erbstoll] (i fråga om utländska förh.) bergv. Rinman 2: 844 (1789). Namnet arfstoll härledes deraf, att en sådan stoll, hvilken drifves på större djup än de förut anlagda, öfvertar afledningen af vattnet och på samma gång ärfver något af de förmåner eller rättigheter, som de senare haft sig tillagda. Uppf. b. 3: 110 (1873). —
-STORHERTIG~020. titel för storhertigs äldste (till tronföljden arfsberättigade) son. Hofcal. 1810, s. 31. Toscanas arfstorhertig Cosimo, sedermera storhertig Cosimo III. E. C. Tegnér Sv. bild. 175 (1890, 1896). —
-STÅTHÅLLARE~0200. [efter t. erbstatthalter, holl. erfstadhouder] titel för innehafvare af ärftligt ståthållarämbete. Arf-Ståthållarens (af Nederländerna) Commissarier. GT 1788, nr 18, s. 1. Svedelius Statsk. 4: 278 (1869). Mikael (af Valakiet erkändes år 1600) såsom ”arfståthållare” af Transsylvanien. H. Hjärne i NF 16: 1372 (1892). —
-SUCCESSION. (†) arfföljd, succession. Frågan om Arfsuccessionen .. Synes .. kunna besparas till den puncten om (drottning Kristinas) Matrimonio (dvs. giftermål) wore klar. RARP 4: 463 (1650). Stiernman Riksd. 1910 (1683). —
-SUCCESSOR. (†) tronföljare. H(ans) F(urstliga) N(åde K. X G.) declarerades Regni (dvs. rikets) Arfsuccessor. RARP 4: 327 (1650). —
-SVEK~2. [efter isl. arfsvik; jfr d. arvesvig] (föga br.) = -DRÄKT. Verelius Ind. (1681, under arf-svik). Broman Gl. (1736). jfr B. —
-SYND, se d. o. —
-SÄGEN~20. [af V. Rydberg bildadt ord, afsedt att ersätta lånordet tradition] ärftlig sägen; tradition; jfr -SAGA. Våra arfsägner om fädernes bragder. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 490. Den muntliga arfsägnen (”traditionen”). Fehr Underv. 23 (1894). PT 1897, nr 183, s. 3. —
-SÄTE~20. (numera knappast br.) ärfd l. ärftlig (sätes)gård; jfr -SITTANDE. Jag (såge) gärna at du så wäl som din Broder behölle et aff arffsäten eller Huffuudgårderne. A. Oxenstierna Bref 4: 315 (1646). —
-TAFLA~20. jfr D.
a) (föga br.) stamtafla, ättartafla. Fram trädde strax svartebroder Knut, / Med slägtebok i händer, / Han las för dem den arftaflan ut, / Att Axel var Valborgs frände. Sv. folkv. 1: 124.
b) (†) tabell öfver (det lagliga) beräkningssätt(et) af släktskap o. arfsrätt; jfr under -FALL 1 a. Den arftaflan, som .. hängt på Stockholms rådstuga. Hallenberg Hist. 3: 131 (1793). —
-TAGA, -TAGANDE, -TAGARE, -TAGARINNA, -TAGERSKA, se d. o. —
-TAL~2. [fsv. arftal] (knappast br.) arfsordning. Möller (1790). Heinrich (1814). konkretare: släktregister. Broman Gl. (1736). —
-TRÄL~2. jfr följ. Hafven i då varit arfträlar under de förra tider, då riket hade arffurstar. Kristina (1649; till rådet) enl. Fryxell Ber. 11: 54 (1843). —
-TRÄLDOM~20 l. ~02. Man ville förekomma möjligheten af en ny af (råds-)partiet så kallad arfträldom, under en ny arffursteätt. Fryxell Ber. 11: 17 (1843). —
-TÄKT, se d. o. —
-VAPEN~20. (numera knappast br.) herald. stamvapen, ättvapen, sköldemärke. RR 1591, s. 117 (se under -FJÄLL). —
-ÖL~2. [jfr fsv. ärvis öl, ärfdha öl, fnor. erfiǫl, d. arveøl; jfr äfv. isl. erfi, n.] (i fråga om fornnordiska förh.) gästabud anställdt af arfvinge (ett år) efter arflåtarens död till dennes minne; jfr (ÅRSMOTS-)ÖL. Verelius Herv. 161 (1672). Nehrman Ärfd. Föret. 2 a (1752). Dricka arföl. Strinnholm Hist. 1: 244 (1834). Arfölet innebar .. ett lagligt kungörande för hela slägten af den, som arfölet gjorde, att han, såsom den närmast dertill berättigad(e), mottagit och tillträdt arfvet. Därs. 529. Före arfölet ansågs intet arf vara tillträdt, äfven om detta var af ringare beskaffenhet. Holmberg Nordb. 431 (1854). jfr D.
B: (I 2) ARFS-AFSÄGELSE3~0200. Såsom godtgörelse för hans arfsafsägelse utfästa 10,000 kr. NJA1 1882, s. 403. Winroth Sv. civ. 2: 777 (1901). —
(I 1) -ANDEL~02 l. ~20. Calonius 2: 397 (1798). Tvist om storlek af arfsandelar för hel- och halfslägt. NJA1 1887, s. 395. —
-ANSPRÅK~02 l. ~20. SFS 1829, s. 203. Ättemännens arfsanspråk. Olivecrona Lagb. gift. 88 (1851). Med föreläggande för arfvingarne att .. sina arfsanspråk i boet i laga ordning gällande göra. PT 1900, nr 130, s. 1. särsk.
a) i fråga om tronpretendenter. Polska Vasarna (hade) .. icke formligen uppgifvit sina arfsanspråk på Sverges krona. Fryxell Ber. 11: 93 (1843). Carlson Hist. 3: 58 (1874).
-ARRENDATOR~0020. person som innehar arfsarrende; jfr ARF-FÖRPAKTARE. I äldre tider voro arfsarrendatorerna i regeln rättsligt ofria. J. Leffler i Ekon. samh. 2: 122 (1895). —
(I 1, 2) -BELOPP~02. Olivecrona Test. 307 (1880). Om (arfs-)skatten ordnades så, att den i möjligaste mån skonade de smärre arfsbeloppen. PT 1892, nr 242, s. 3. —
-BERÄTTIGAD~0200, adj. [jfr d. arveberettiget, t. erbberechtigt] som har arfsrätt. Arfsberättigade .. barn. Olivecrona Lagb. gift. 88 (1851). Mellan de arfsberättigade delades arfvet. Winroth Arfving. ansvar. 40 (1879). särsk. i fråga om tronpretendenter. Ulrika Eleonora .. vore närmast arfsberättigad till thronen. Järta i SAH 23: 59 (1846). Svedelius Därs. 55: 40 (1879). jfr A. —
(I 1) -DELNING~20. jfr ARFSKIFTE. Schlyter Jur. afh. 2: 174 (i handl. fr. 1685). Lagligit bör stånda och olagligit återgånga .. i arfs-delning. Abrahamsson 348 (1726). Arfsdelning af utländnings egendom i Sverige. Tidskr. f. lagst. 1864, s. 499 (rubrik). Olivecrona Test. 307 (1880). jfr A. —
-EGENDOM~002 l. ~200. jfr A. Det skall höra hans söner till; det är deras besittning såsom arfsegendom. Hes. 46: 16 (öfv. 1898). —
(I 2) -FORDRAN~20. Arfz fordran effter föräldrar. Drysell 15 (1728). Leopold (1780) i 2 Saml. 6: 155. jfr A. —
(I 1, 2) -FRÅGA~20. jfr -SAK. (Margareta Vasa var) för en arfsfråga mot honom (dvs. G. I) fiendligt sinnad. Geijer II. 3: 49 (1834). Winroth Arfving. ansvar. 95 (1879). —
-FÅNG~2. [jfr få i arf (se ARF, sbst.1 III 2 a)] (laga) fång (af egendom) gm arf. Om vid klandertvister .. den ena parten åberopade arfsfång, den andra fång genom köp eller skifte, ålåg det den sednare att bevisa .. sin rätt. Nordström Samh. 2: 687 (1840). Winroth Arfving. ansvar. 64 (1879). jfr ARF-FÅNGEN. —
-FÖLJD~2. ordning(sföljd) efter hvilken (en död persons) släktingar (enl. lag) hafva arfsrätt. Efter arfsföljden. Strinnholm Hist. 2: 529 (1836). Den legala arfsföljden. Nordling Boskilnad 75 (1875, 1892). Den arfsföljd, som lagarne faststält för den händelse, att en person dött och lemnat descendenter (dvs. ättlingar) efter sig. Winroth Arfving. ansvar. 93 (1879). särsk.
a) i fråga om tronföljd. Arfsföljden är betryggad. Denna handling (dvs. drottning Kristinas tronafsägelse) .. bröt arfsföljden och uppmanade till ett thronföljareval. Carlson Hist. 1: 3 (1855). SFS 1866, nr 29, s. 3.
b) efterträdande på grund af släktskap, succession. Arfsföljd i embetet (var) alldeles ingenting ovanligt inom den lärda och ecklesiastika verlden. Forssell i SAH 58: 175 (1882). jfr INTESTAT-ARFSFÖLJD samt A. —
(I 1) -FÖRDELNING~020. jfr -DELNING. Palmblad Norge 425 (1846). Huru den (dvs. en afliden persons förmögenhet) skall fördelas mellan flera jemnberättigade, d. v. s. arfsfördelningen. Nordling Ärfd. 32 (1878). —
-FÖRDRAG~02. fördrag om arf. (Tyrolen föll) genom arfsfördrag till Habsburgska huset år 1363. Svedelius Statsk. 3: 39 (1869). NF 8: 337 (1884). jfr A. —
-FÖRENING~020. jfr A.
1) jur. aftal mellan två l. flere personer om arf, särsk. om sådant som kan komma att falla efter ngn af dem l. efter ngn annan; i sht om aftal mellan två personer om rätt för den ene till kvarlåtenskapen efter den andre. Vår Lagbok innehåller icke någonting om arfsföreningar. .. Om någon vill bestämma en person, som efter hans död skall taga dess qvarlåtenskap, så lär han hellre göra detta genom ett återkalleligt testamente, än genom en arfsförening, hvaraf han är för alltid bunden. Schrevelius Civ. 3: 308 (1849). Den, som genom arfsförening erhållit fastighet. Tidskr. f. lagst. 1875, s. 200. (F. hade) enligt arfsförening den 5 Maj 1887 bekommit efter sin fader (en jordlott). PT 1898, nr 256, s. 1.
2) (i försäkringsväsendet) med hänsyn till det förh. vid vissa lifränteanstalter, att de aflidande försäkringstagarnas inbetalningar komma de öfverlefvande till godo; jfr -VINST. Alla under samma år i (lifränte-)anstalten inkomna delägare bilda inom sig en arfsförening. Lille Försäkringsv. 96 (1882). —
-GIFT. [jfr t. erbgift] (†) testamentarisk donation. Förseglare, som testamente, fördragh eller arfzgifft förseglar. Lex. Linc. (1640, under signator). allmännare: gåfva, skänk; jfr ARF I 6. Barn äro Herrans arffz gifft. Psalt. 127: 3 (1560; öfv. 1536: itt arff aff herranom; Bib. 1541: een Herrans gåffua). —
1) (†) förrättning l. åtgärd vid arftäkt. Månge åthskillige Seedwännior flere, warda .. (i Siam) wid Gifftermåhls och Erffshandlingar hållne i Bruuk. Siam 44 (1675).
2) skriftlig handling l. dokument rörande arf; arfskifteshandling. H. Forssell i Sv. tidskr. 1871, s. 547. Han kallas i arfshandlingarna assistent. Böttiger i SAH 53: 205 (1877). —
-HÄMND~2. Skyldigheten att erlägga böter, för att undgå äfventyret att utsättas för arfshämnden, åtföljde .. arfvet. Nordström Samh. 2: 105 (1840). Holmberg Nordb. 103 (1852). —
(I 1) -INSTRUMENT. (†) arfskiftesinstrument; jfr -HANDLING 2. Schmedeman Just. 1175 (1687). Arfs-Instrumentet skal af Häradshöfdingen gillas. Stiernman Riksd. 2764 (1731). Schönberg Bref 3: 230 (1778). —
-KLASS~2. (i fråga om utl. förh.) jur. grupp af arfvingar af samma grad. Nordling Ärfd. 37 (1878). Winroth Arfving. ansvar. 71 (1879; i fråga om romersk rätt). Ask Oäkta barns arfsrätt 7 (1885; i fråga om fornnorsk rätt). —
-LAG~2, r. l. m. lag om arf. Boëthius Nat. 164 (1799). Olivecrona Lagb. gift. 62 (1851). En .. arfslag, enligt hvilken vid endera makens död makarnas gemensamma barn ärfde deras gemensamma fasta egendom. J. T. Westrin i NF 3: 1120 (1879). Ask Oäkta barns arfsrätt 3 (1885). jfr A. —
-LINJE~20. med hänsyn till arfsordningen: släktlinje som omfattar en arfledares ättlingar. Fryxell Ber. 13: 40 (1846). De, som stodo i ett närmare bördsled ..(, hafva) egt bättre arfsrätt än de, som stodo i ett fjermare, äfven då de hörde till olika arfslinier. Winroth Arfving. ansvar. 94 (1879; i fråga om ä. germ. rätt). jfr A. —
-LOTT, se d. o. —
(I 2) -LÖSEN~20. vederlag åt medarfvingar som erlägges af arfvinge vid öfvertagande af hela arfvet l. mer än egen arfslott. H. Forssell i Sv. tidskr. 1871, s. 457. Öfverlåtelse af egendom till ett barn mot skyldighet för detta att erlägga sytning till öfverlåtaren och arfslösen till syskon. Charpentier Sytning 66 (1896). jfr A. —
(I 1) -MASSA~20. [jfr KONKURS-MASSA] (mindre br.) Lysander Äfv. 25 (1872). jfr: Det kan .. synas underligt, att ätterna dö ut och likväl deras blod eller, för att tala .. under anslutning till den Weismanska ärftlighetsteorien, deras fysiologiska arfsmassa lefver kvar uti .. tusentals individer. Fahlbeck Sv. adel 1: 137 (1898). jfr A. —
-MEDEL~20, pl. [jfr y. fsv. arfmedel] ärfd egendom; i sht om kontanta penningar o. räntebärande papper som tillfallit ngn l. utfallit ss. arf. Arfsmedel efter moder. SFS 1826, Reg. De arfsmedel, som, under äktenskapet, kunnat tillfalla henne (dvs. hustrun). Olivecrona Lagb. gift. 91 (1851). Yrkande af förmånsrätt för arfsmedel, som .. innestått hos .. förmyndare. Tidskr. f. lagst. 1885, s. 611. jfr D. —
-ORDNING~20. lagbestämd ordningsföljd mellan arfsberättigade för tillträde af arf; jfr -FÖLJD. Schrevelius Civ. 3: 217 (1849). Arfsordningen inom den arfsberättigade slägten. Svedelius Statsk. 3: 73 (1869). Till hvilka slägtmedlemmar en afliden persons förmögenhet skall öfverflyttas, d. v. s. arfsordningen. Nordling Ärfd. 32 (1878). jfr A. —
(I 6 b) -PANT~2. [i anslutning till Ef. 1: 14] (föga br.) relig. om den Helige Ande. Guds Ande, som osz witne bär, / Och sielf wår sällhets arfzpant är. Lybecker 70 (c. 1715). Nohrborg 363 (c. 1765). Schartau Underv. 19 (1799). —
-PASTORAT~002. (förr) ärftligt pastorat; jfr FAMILJE-, SLÄKT-PASTORAT. Åhus .. i Lunds stift, som varit ett arfspastorat, förvandlades till regalt genom K. brefvet af d. 29 Sept. 1854. NF (1876). —
(I 2) -PRETENDENT~002. person som framställer anspråk på arf, arfkräfvare. Schrevelius Civ. 3: 215 (1849). Oäkta arfspretendenter. Ask Oäkta barns arfsrätt 33 (1885). särsk. om tronkräfvare. Redan före konung Karl II:s död i Spanien hade flera arfspretendenter anmält sig. E. G. Geijer († 1847) enl. Kindblad (1867). —
(I 1, 2) -PROCESS~02. process om arf; jfr -MÅL, -RÄTTEGÅNG, -SAK. SP 1780, s. 664. E. C. Tegnér Sv. bild. 48 (1896). i jämförelse. Bantåget fortfor att skrida allt långsammare, först som en torndyfvel, sedan som en metmask, slutligen som en arfsprocess. Topelius Vint. I. 2: 189 (1862, 1880). —
-RÄTT, se d. o. —
-RÄTTEGÅNG~002 l. ~200.
1) till I 1 o. 2: rättegång om arf, arfsprocess. När hertigens (dvs. Adolf Johans) första gemål dog barnlös i April 1653, kom han med sin svärfar, Per Brahe, i en ganska obehaglig arfsrättegång. Fryxell Ber. 13: 3 (1846).
2) (knappast br.) till II 1. Arfsrättegång .. En rättegång, som man bekommit tillika med arfvet. Almqvist (1842). —
-RÄTTIGHET, se d. o. —
(I 1, 2) -SAK~2. sak l. mål rörande arf. Alle tvister, som uti Judarnes arfssaker upkomma, skola vid theras egen Rabbiner-Rätt .. uptagas och afgöras. Regl. 27 Maj 1782, § 30. Nordström Samh. 2: 831 (1840). Strinnholm Hist. 4: 491 (1852). jfr A. —
(I 1, 2) -SKATT~2. skatt på egendom l. förmögenhet som i följd af dödsfall öfvergår till annan egare gm arf (l. enl. testamente); jfr ARFSKAPS-BEVILLNING. Öfversigt af lagstiftningen angående Stämpelskatt, arfsskatt (m. m.) .. i Frankrike, England, Preussen och Danmark. H. Wachtmeister (1881; boktitel). Den arfsskatt, som hos oss för närvarande förefunnes(,) utginge .. under formen af stämpel för bouppteckningar. PT 1892, nr 242, s. 3. Tabell för beräkning af arfsskatt. K. Lindeberg (1894; titel). D. Davidson i NF 19 (1895). jfr A. —
(I 1, 2) -STRID~2. tvist l. strid om arf, arfstvist. Strinnholm Hist. 4: 162 (1852). Husets manliga linie utdog .. (o.) en häftig arfsstrid utbröt. V. Kôersner i NF 5: 992 (1882). —
-SVEK~2. (föga br.) Göta hofr. universal 18 Febr. 1724. jfr A. —
-TILLGÅNGAR~020, pl. jfr -MEDEL. (Hans) yrkande, att hans .. moder måtte tillförbindas redovisa förvaltningen af hans arfs-tillgångar. SFS 1829, s. 202. Olivecrona Test. 308 (1880). —
(I 1, 2) -TRÄTA. (†) arfstvist. Kon. Johan III:s Dom och Sentens öfver den arfsträta, som hade inritat sig emellan Fru Görvels arfvingar, afsagd .. 1589. Hallenberg Hist. 3: 132 (1793; efter ä. handling). jfr A. —
(I 1, 2) -TVIST~2. tvist om arf. Arfstvister i Adel(ige) Sterbhus höra immediate (dvs. med förbigående af lägre instans) till Hoffrätten. Drysell 13 (1728). Arfstvister afgiöras, ther then döde bodt. Lag 1734, Reg. Geijer II. 3: 125 (1834). NF 18: 69 (1894). jfr A. —
(I 1) -UTREDNING~020. Forssell Hist. 1: 110 (1869). Borgenärernes intresse vid arfsutredningen. Winroth Arfving. ansvar. 109 (1879). Arfsutredningen efter grefve K. W. De Geer Minnen 2: 110 (1892). —
-VINST~2, i försäkringsväsendet; jfr -FÖRENING 2. Insatta penningars förkofran i en Ränte- och Kapital-försäkringsanstalt är .. grundad icke endast på ränteinkomst utan äfven och ganska väsentligen på arfsvinst. Almanach 1871, s. B 3 a. Årlig utbetalning af arfs- och räntevinsten. Lille Försäkringsv. 97 (1882). —
-ÄMBETE~020, äfv. ~200. [efter t. erbamt] (i fråga om ä. t. förh.) ärftligt ämbete. NF 18: 544 (1894). jfr A. — Anm. I västra o. södra Sv. användes i de flesta af dessa ssgr i stället för ofvanangifna betoning vanl. accentueringen 4~1, 4~01 osv.
-MÅL. [jfr fsv. ärfþa mal] = ARFS-MÅL. Collin o. Schlyter Ögl. 138 (i handskr. från senare hälften af 1500-talet). —
-RIKE. [jfr d. arverige]
2) = ARF-RIKE 2. Gudz rike är jtt arffua och nådhe rike, thet faller oss til aff nådenne j rätt arff. O. Petri P. Eliæ b 2 b (1527). —
D: ARFVE-BARN. [jfr t. erbkind] (†) Låt (konung) ei tin arfvebarn med scorpioner piskas. Reg. horol. 25 (1745). —
-DEL, se d. o. —
-DOTTER30~20. (mindre br.) jfr A. Med arfvedottern af Braheslägten öfvergick Vidtsköfle till slägten Barnekow. M. Weibull i SDS 1899, nr 598, s. 1. —
-FAST, adj. (†) jur. om egendom: ärfd o. odalfast. Icke eller gälla the förord, som tillägga then ena Makan giftorätt uti then andras arfvefasta egendom på landet. Nehrman Gifterm. 117 (1747). —
-FASTIGHET~200 l. ~102. Nordström Samh. 2: 159 (1840). Olivecrona Mak. gift. 253 (1859). I städerna skulle enligt stadslagen såväl aflinge- som arfvefastighet hembjudas säljarens slägtingar. K. H. Blomberg i NF 16: 1422 (1892). —
-GRUND. (†) ärfd grund l. mark; oeg. Hus och Hemfred Bön ey hade / På sin egen Arfwe-Grund. Rydelius Vitt. 20 (1715). jfr A. —
-GÅRD~2. (mindre br.) = ARF-GÅRD. Wallin Vitt. 2: 228 (c. 1805). L. F. .. skref sig friherre till sin arfvegård Nynäs. Schlegel o. Klingspor Ättart. 75 (1875). —
-HERRE. [jfr d. arveherre] (†) = ARF-HERRE. Hans K. Maietz Persoon affsomnade .., och är nu .. aff sijne Kong: barn och ArffweHerrar .. fördrat (dvs. förd) hijt til Vbsala. Svart Är. 88 (1560). —
-HUS~2.
1) (†) hus som gm arf öfvergår l. öfvergått i ngns besittning; fädernehus. I sådan nöd du (dvs. Zeus) skådar detta syskonpar, / Mig (dvs. Orestes) och Elektra, faderlösa, jagade / I lika flykt gemensamt ur vårt arfvehus. Palmblad Aischylos 145 (1845).
2) [efter d. arvehus] (knappast br.) om konungahus (med arfsrätt). Kingo Sångechor 10 (1689, 1783). Hans Majestät (konungen af Danmark) är öfvertygad, det Hans Norrska Folk är villigt, at med dess blod besegla den huld- och trohet, det svurit Honom och Hans Arfve-Hus. DA 1772, nr 283, s. 1. jfr A. —
-SÄD~2. (föga br.) jfr -RÅG; bildl. Frihet, Människjo-kärlek och Rätvisa äro de Dygder, hvaraf någon arfvesäd ännu synes i Ängeland. Götheb. m. 1759, s. 326. —
Spoiler title
Spoiler content