ARGUMENTERA ar1gɯmänte4ra l. -gu-, äfv. -men-, äfv. -e3ra2, l. 01— (argumente´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, ARGUMENTATION (se d. o.).
Etymologi
[efter t. argumentieren, fr. argumenter, af lat. argumentari, af argumentum (se ARGUMENT); jfr eng. argument, v.]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] anföra argument (för l. mot ngt), föra en bevisning, anställa l. utveckla en bevisföring l. ett resonemang (för l. mot ngt). Upstodh M:r Johan Berendes och argumenterade. RARP 4: 5 (1645). Bruka spitsfunder i argumenterande. Serenius (1734, under cavil). De som argumentera til försvar för hvisslingar på Spectakler, åberopa Frankrikes och andra Länders exempel. SP 1792, nr 13, s. 1. (Machiavelli) argumenterar .. med skäl och icke med terminologiskt ordsvall. Bolin Eur. 1: 17 (1868). Jag insåg det hopplösa i att argumentera med denne sjuttonårige förförare. Bildt Italien 199 (1896). Argumentera både för och emot. Odenius Celsus 17 (1898). — särsk.
a) (mindre br.) med prep. om: med anförande af argumenter anställa ett resonemang l. en undersökning om l. angående ngt; diskutera, resonera. G. I:s reg. 11: 352 (1537). Om .. wår waanföörhet (dvs. oförmåga) vthi Gudz Lagzfulbordelse, argumenterar Paulus häftigt. Phrygius Him. lif. 161 (1615). Härom behöfver icke vidlöftigt argumenteras. Schlyter Jur. afh. 2: 233 (1823, 1879).
b) oeg. o. bildl. Argumentera med knytnäfvarna, med käppen.
2) (nästan †) sluta, draga slutsats(er). Erkie Biscopen wil .. argumentera ifrån Personen til Naturen, af Christi ämbete til the Guddommelige ägenskaper, hwilken Argumentation intet doger. Carl IX Svar G 3 a (1606). Rudbeckius Kon. reg. 55 (1615). Corn. Agrippa argumenterar .. ogrundadt, när han .. påstår, at all philosophie är vtan grund, emedan thes principier hvarken kunna genom någon definition förklaras, eller med skäl bevisas. Rydelius Förn. 126 (1720, 1737). Argumentera indirecte. Därs. 350 (1737); jfr 1. Argumentera. Göra slutsatser. Sahlstedt (1769).
