[jfr t. arkadier af lat. arcas, gen. arcadis, o. arcadius, gr. ἀρκάς, gen. ἀρκάδος, o. ἀρκάδιος]
1) inföding l. inbyggare i det (i midten af det forngrekiska Peloponnesus) belägna landskapet Arkadien. Rudbeck Atl. 3: 392(1698). Det går ordjemkare lika med de gamla Arcadier, som jagade efter Solen och på högsta berg funno henne ändå lika longt borta. Serenius Föret. 9(1757). En .. Arkadier, Agapenor. Palmblad Fornk. 1: 63(1843). Arkadern Dardanos. Därs. K. F. Johansson i Språkv. sällsk. förh. 1885—1888, s. 31.
2) [efter it. gli arcadi; jfr den etym. parentesen vid ARKADISK a] medlem af det 1690 i Rom stiftade vittra sällskapet (l. akademien) Gli arcadi l. Arcadia, som utgjorde ett slags fortsättning till den af Kristina stiftade Accademia Reale. Björnståhl Resa 1: 366(1772). De så kallade herdenamn arkadierna antogo. Bildt Sv. minn. 152(1900).
