ARKIDIAKON ar1kidi1akå4n, stundom ar1-ɟi- (se för öfr. DIAKON), m.; best. -en; pl. -er. Anm. I sht i ä. tid användes ordet i sv. i sin lat. form. G. I:s reg. 2: 110(1525).
Etymologi
[af senlat. archidiaconus, af gr. ἀρχιδιάκονος, af ἀρχι- (se ARKI-) o. διάκονος (se DIAKON,DJÄKNE); jfr t. archidiakon(us), eng. archdeacon, fr. archidiacre]
(i fråga om ä. o. utländska förh.) titel särsk. för innehafvare af ämbetet ss. föreståndare för diakonerna o. biskopens medhjälpare med afs. på den kyrkliga ekonomien o. jurisdiktionen (i katolska kyrkan); jfr ÄRKEDIAKON,ÄRKEDJÄKNE.Möller(1745, under archidiacre). (G. I) hade varit med den tid .. då domprostar och arkidiakoner satte sina adeliga signeter under rikets handlingar. Forssell Hist. 1: 179(1869).
