SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1911  
DIAKON di1akå4n, stundom 4n (diakå´n Dalin), m.; best. -en; pl. -er; l. (numera bl. i bet. 1 c, men där det vanliga) DIAKONUS dia4konus l. -kå- l. -kω-, äfv. 0302 (diàkonuss Dalin), m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. diakoni (O. Petri Sakr. C 1 a (1528; samma s. äfv. diaconer) osv.). Anm. Formen diakonus användes af åtskilliga som för öfrigt använda de böjda formerna af DIAKON. Öfverhufvud uppträder sg.-formen diakon (-con) först mycket sent i sv. o. är tidigast anträffad i Conv.-lex. 1821, där uppslagsformen likväl är diaconus. I ä. tid förekommer ordet med genomgående lat. böjn., t. ex.: Om Diaconis eller Capellaner. O. Laurelius i KOF II. 1: 354 (1659), En Diaconi eller kyrkotienares sysla. Büchner Concord. 1308 (1754), Utvalde de sju fromma män til Diaconos. Rydén Pontoppidan Colleg. past. 56 (1766).
Etymologi
[jfr t. diakon, diakonus, feng. diacon, af mlat. (o. lat.) diaconus, af gr. διάκονος, m. o. f., eg. tjänare, tjänarinna. Beträffande andra sv. former af detta ord se DIAK o. DJÄKNE]
benämning på innehafvare af vissa befattningar l. ämbeten inom den kristna kyrkan.
a) [enl. den kyrkliga traditionen omtalas första tillsättandet af diakoner i sjätte kap. af Apg., ehuru själfva ordet ej förekommer där. Däremot förekommer ordet i de paulinska brefven Fil. 1: 1, 1 Tim. 3: 8, 12. På dessa ställen återgifver såväl NT 1526 som Bib. 1541 ordet med: tjänare. Öfv. 1907 har: församlingstjänare, öfv. 1883 bibehåller det gr. uttr. o. skrifver: diakoner. — Jfr för öfr. sista språkprofvet nedan] i fråga om den äldsta kristna kyrkan: kyrklig ämbetsman som bl. a. hade vården af församlingens ekonomiska angelägenheter, särsk. vården af fattiga o. sjuka sig anförtrodd, men som efter hand fick till hufvuduppgift tjänsten i kyrkan o. vid altaret (jfr b). Wille icke nw appostlanar tagha sich så mykin wellogheet (dvs. myndighet) före, ath the thenna (dvs. dessa i Apg. 6 omtalade) diaconer sielffue welia wille vtan menighetenes rådh och wilia .. mykit mindre giorde the thz j thet embetet som siälene pågalt som war presta embetet. O. Petri Sakr. C 1 a (1528). Alla angelägenheter afgjordes (i den äldsta kyrkan) enligt Menighetens tanka, som äfven sjelf valde både Biskop, äldste och Diaconi. Eberhardt Allm. hist. 2: 366 (1768). En nyss tillsatt diaconus. Melin Hel. skr. Kol. 4: 17 anm. (1865). (I de Ignatianska brefven) omtalas för första gången ett tredeladt ämbete (biskop, presbyter, diakon) inom församlingarna i Mindre Asien (ännu ej i Rom). 2 NF 12: 382 (1909).
b) i fråga om förh. i den grekisk- o. romerskkatolska kyrkan samt i de kyrkor som bibehållit det gamla hierarkiska systemet: benämning på innehafvare af en af de kyrkliga ordinationsgraderna inom ”ordines majores” (underordnad biskopar, ἐπίσκοποι, o. präster, πρεσβύτεροι); jfr DIAK 1 o. DJÄKNE. Tå en Diaconus skal förhandla Herrans Nattward, skal han vthi Kyrkione wara klädd vthi en Dalmat eller Meszhakel. Schroderus Osiander 1: 256 (1635). Så är och thetta rychtbart wordet, at någre Diaconer vndfå Sacramentet för än Biskoperna: .. thetta skal blifwa affskaffat. Därs. 301. En Grækisk Diaconus. Hasselquist Resa 178 (1751). De Evangeliske Brödernas (dvs. brödraförsamlingens, herrnhutarnas) Kyrko-tjenst, eller Ministerium Ecclesiasticum, består af Biskopar, Senioribus Civilibus, Prädikanter eller Presbyteri och Diakoner. Loretz Ratio disciplinæ 164 (1794). De i (de äldsta sv.) församlingarne allmännast tjenstgörande voro presbyterer ..; dessa biträddes dock på många ställen af diaconer. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. II. 1: 216 (1843). Den stränge Jansenisten, diaconus François de Paris. Bergstrand Handb. i kyrk. hist. 192 (1868). Efter några år vigdes han till diakon inom engelska kyrkan. N. Lagerstedt i Verdandi 1885, s. 210. Man omtalade inom (medeltids-)kyrkan flere ordningar (ordines): biskopens, prestens, diakonens, subdiakonens, akolutens, exorcistens, lektorns och ostiariens. De sex sista hörde till ministeriet. Hildebrand Medelt. 3: 91 (1899). Det är icke troligt, att han (dvs. Sverre) någonsin blifvit prästvigd; däremot torde han hafva uppnått den lägre half-andliga värdigheten af diakon. Cederschiöld Sverre 36 (1901). 2 NF 7: 1406 (1907). — särsk. i fråga om förh. inom sv. kyrkan under tiden närmast efter reformationen (jfr c). Nicolaus Petri Bergius .. P(räst)v(i)gd, såsom Cursor Consistorii, till Diaconus eller halfprest 1632. Fick full ordination 1633 och sattes straxt till Capellan här (i Skultuna). Muncktell Herdam. 1: 167 (1843). I ännu 100 år (efter 1500) bibehöll sig bruket inom Svenska kyrkan, att mången blifvande prest först ordinerades till Diaconus eller halfprest och sedermera till Presbyter, då han först erhöll plenos ordines. Biogr. lex. 11: 169 not (1845). — jfr ARKI-, KARDINAL-, MÄSS-, SUB-, UNDER-, ÄRKE-DIAKON.
c) i vissa luterska, särsk. tyska kyrkor: präst som erhållit fullständig ordination, men ej har egen församling utan är biträde åt en kyrkoherde (i en större församling); hjälppräst, kaplan; numera ej i fråga om sv. förh. Han som är den Tydske Predikanten (i Göteborg) .. (skall) icke annorledes hållas, än såsom en Diaconus, och .. wara Superintendenten .. undergifven. Götheb. alleh. 1774, nr 29, s. 2 (i handl. fr. 1624). Comministrarne .. (i Sverge) svara ungefär emot de Andeliga, hvilka i Tyskland vid stora Pastorater på landet pläga kallas Diaconi. Stiernstolpe Arndt 1: 90 (1807, 1813). Rabe Matrikel ö. Gbgs stift 1854, s. 178. Inom den evangelisk-lutherska kyrkan (undantagandes de skandinaviska landen) kallades fordom alla hjelpprester diakoner, och de bibehöllo ofta detta namn äfven sedan de vunnit fast anställning, ehuru det vanligtvis utbyttes mot namnet andre pastor eller kaplan. NF (1880). Nu är han diakonus vid domkyrkan. Topelius Vint. II. 1: 49 (1881; i fråga om förh. i Åbo 1741). — jfr ARKI-DIAKONUS.
d) inom vissa protestantiska kyrkor med presbyteriansk författning: person som jämte sina medbröder har församlingens världsliga angelägenheter om hand. Diakonerna (i Skottland) uppbära kyrkans inkomster och fördela dem efter presbyteriernas anvisning. C. G. Malmström i Frey 1850, s. 196.
e) om innehafvare af viss tjänst i en baptistförsamling. Hammerich Kyrk. hist. 3: 295 (1880). Liksom i de äldsta kristna församlingarna finnas (hos baptisterna) blott två slags ordinarie tjänstemän, nämligen pastor (äldste, föreståndare) och diakoner (församlingstjänare) .. Diakonerna äro inskränkta till vården om de fattige samt till andra ekonomiska bestyr. 2 NF 2: 882 (1904). Han har .. tillhört kyrkostyrelsen (i baptistförsamlingen i Gäfle) i många år samt varit diakon och söndagsskolföreståndare. GHT 1911, nr 131, s. 4.
f) i fråga om nutida förh. i Sverge o. andra evangeliska land: manlig person som (efter genomgången kurs å diakonanstalt o. särskild invigning) i nära anslutning till pastorn i en församling vårdar fattiga, sjuka, förkomna l. eljest nödställda. Vid Duissburg .. har, under Fliedners inverkan, .. en anstalt för diakoner, för bildandet af kristliga sjukvårdare uppstått. Bremer Blad ifr. Rhenstranden 43 (1848). Öfver 1,000 medlemmar af religiösa föreningar från de båda kyrkorna, den romerska och den evangeliska hafva arbetat med hvarandra (under tyska kriget 1866), deribland ungefär 400 evangeliska Diakoner, Fält-diakoner, Johanniter, Diakonissor. Olivebladet 1867, s. 26. Vid det frivilliga allmänna finska prästmötet i aug. 1900 beslöto där närvarande präster att åt föreningen (dvs. Sordavala evangeliska förening) .. lämna i uppdrag utbildningen äfven af diakoner för finska folkkyrkans församlingar. J. Ternstedt i Läsn. f. sv. folket 1903, s. 284. I Sverige hade behofvet af diakoner länge varit kännbart, då 14 april 1898 .. den svenska diakonanstalten stiftades. 2 NF (1906). — jfr FÖRSAMLINGS-, MISSIONS-, PROF-DIAKON.
Ssgr (i allm. till f): DIAKON-ANSTALT103~02, äfv. ~20. anstalt för utbildande af diakoner; jfr -HEM. Holmström Kyrkl. fattigv. 135 (1892). J. Ternstedt i Läsn. f. sv. folket 1903, s. 285. J. H. Wichern .., som .. 1833 i närheten af Hamburg grundade den första diakonanstalten (”Rauhes haus”). 2 NF 6: 299 (1906).
-ELEV~02. Diakonen 1898, s. 5. —
-HEM~2. jfr -ANSTALT. Olivebladet 1893, s. 167. Till diakonhemmet (i Sordavala) ansluta sig som öfningsfält en fattiggård och en mindre dåranstalt. J. Ternstedt i Läsn. f. sv. folket 1903, s. 285.
-INSTITUTION~0002 l. ~01—. jfr DIAKONAT. NF 3: 1135 (1880).
-INVIGNING~020. jfr -UPPTAGNING. Diakonen 1908, s. 131. PT 1910, nr 77 A, s. 2.
-KALL~2. Holmström Församlingsv. 531 (1898).
(b) -KOLLEGIUM~0200. Beträffande archidiakonens tillsättning, skedde den af biskopen, ty så inflytelserikt var icke diakonkollegiet, att det härvid kunde verka bestämmande. Lundqvist Domkap. 55 (1897).
(c) -KONVENT~02. = -SYNOD. Holmström Link. domk. arkiv. 170 (1901; i fråga om förh. 1652).
-KURS~2. Diakonen 1898, s. 7. Denne diakon (hade), efter slutad diakonkurs, äfven genomgått en sex månaders sjukvårdskurs. N. P. Ödman i SD(L) 1904, nr 90, s. 4. —
-PASTOR~20. jfr -PRÄST. PT 1901, nr 98 A, s. 2.
-PRÄST~2. präst hvilken gör tjänst ss. diakon; jfr -PASTOR. Trenne diakonprester .. komma att under instundande vinter arbeta här i hufvudstaden. SD(L) 1896, nr 533 A, s. 1.
(c) -SYNOD~02. benämning på det prästmöte som biskopen fordom höll med kaplanerna; jfr -KONVENT. Årets diakonsynod. Holmström Link. domk. arkiv. 164 (1901; i fråga om förh. 1644). Därs. 166. Därs. 168. —
-SÄLLSKAP(ET)~02. benämning på ett sällskap som stiftats för att befordra diakonverksamheten. Den 14 April 1898 .. stiftades .. i Gefle det Svenska Diakonsällskapet. Holmström Församlingsv. 529 (1898).
-UPPTAGNING~020. jfr -INVIGNING. PT 1910, nr 77 A, s. 2.
-UTBILDNING~020. Diakonen 1898, s. 2. —
-VERKSAMHET~002 l. ~200. Diakonen 1898, s. 13. —
-ÄMBETE~020, äfv. ~200. jfr DIAKONAT. Ämbetena (i Herrnhutarnas samfund) äro diakon-, äldste- och biskopsämbetet. NF 6: 1139 (1883). Holmström Församlingsv. 528 (1898).
Spoiler title
Spoiler content