SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARNAUT arna͡u4t, äfv. -a͡ω4t, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(arnaud Björnståhl Resa 3: 270 (1779, jämte arnaut))
Etymologi
[jfr d., t. arnaut, eng. arnaut, arnaout, af turkiska arnaut, arnavut (äfv. upptaget i albanesiskan under formen arnáut), af nygr. ἀρναβίτης (där β uttalas ss. sv. v), gm konsonantomställning uppkommet ur ἀρβανίτης, af gr. ἀλβανός (jfr ALBANES) o. afl.-ändelsen -ίτης; jfr G. Meyer Etym. wörterb. d. alban. sprache (1891)]
albanes; numera oftast om albanes i turkisk (krigs)tjänst o. på tal om turkiska förh.; jfr SKIPETAR. Biurman Brefst. 107 (1729). Klostret (Dusico) blef för 8 år sedan sköflat af Arnauterne. Björnståhl Resa 5: 131 (1779). (Albanesen) går såsom .. ”arnaut” i pascharnas tjänst. Ålund Hellwald o. Beck Turkiet 371 (1878). De oroliga, tappra och grymma arnauterna. PT 1899, nr 144 A, s. 2.
Ssgr: ARNAUT-03~, äfv. ARNAUTER-BY030~2. I alla delar af det .. turkiska riket .. finner man under (det turkiska) namnet Arnautköi, d. v. s. Arnautby, kolonier af (uttjänta) .. albanesiska legoknektar. Ålund Hellwald o. Beck Turkiet 371 (1878).
-DRÄKT~2. I arnauterdrägt. Strandberg 3: 29 (1855).
-SKARA ~20. Talrika arnauterskaror (hade) .. användts till att besätta den bulgariska gränsen. PT 1899, nr 144 A, s. 2.
Spoiler title