ASA a3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i bygdemålsfärgad framställning) släpa. På mador ock i oländig mark begagnade man (vid höets forslande) släpedon, som i sin råaste form fick namn af asa, hö-asa. Asan var enkelt sammansatt af två långa åsar, hvilka baktill hopfogades medelst pinnar eller tvär-träd, på hvilka bördan lades. Hon släpades antingen för hand eller drogs af häst. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 95 (1868). jfr: Asa .. Körsla, som göres på släpdon. Almqvist (1842; anf. ss. småländska).
SAOB
