publicerad: 1902
ASA a3sa2, v.2 -ade; vbalsbst. -ANDE; -ARE (föga br.).
Etymologi
[sv. dial. asa, utveckladt ur ARSA (uttaladt med långt a) på samma sätt som AS, sbst.3, ur ARS, l. ock möjl. bildadt direkt till nämnda sidoform; jfr sv. dial. āsch (sä) (Noreen Ordb. öfv. Fryksdalsm.), ats (Freudenthal o. Vendell Est.-sv. dial.). Möjl. har utvecklingen af ARSA till asa påverkats af de till bet. mycket närstående HASA, KASA. Jfr A. Kock i Arkiv 13: 316 (1897)]
Anm. Ordet, som nästan uteslutande förekommer i särsk. förb. l. eljest med tillagdt adverbial, undvikes gärna i vårdad framställning. Det tillhör företrädesvis södra Sv. (jfr dock I 2 slutet). I vissa delar af landet brukas i dess ställe (eufemistiskt) HASA. Jfr ARSA.
I. intr.
1) (hvard.) under betydlig friktion (o. därför jämförelsevis långsamt) på grund af sin egen tyngd (ofrivilligt) glida l. ”åka” (utför l. nedför ett sluttande plan, vanl. med bakdelen o. ryggen l. eljest ett större parti af kroppen hvilande mot den yta utefter hvilken rörelsen sker); i utvidgad anv. om sak: (med basen l. ngn större del af sin yta) glida l. skrida (utför l. nedför). Asa .. Herunterrutschen .. To slide down. Wahrman (1814); jfr 2. Björkman (1889); jfr 2.
2) (hvard., numera mindre br.) (frivilligt l. afsiktligt) skjuta l. släpa sig fram l. ned l. upp osv. (på bakdelen, ryggen, magen, knäna osv.). Vi klöf up för klipporna, kröp, asade, drog oss fram. Linné Ungd. 2: 21 (1732); jfr ASA SIG FRAM. Weste (1807). Lindfors (1815). — opers. med hufvudsakligt afs. på det vid asande frambragta ljudet. Det var knappt kväll, förrän det inne i kammaren, der gesällen låg, började asa och sjasa, som då någon släpar sig med möda öfver golfvet. Wigström Folkdiktn. 1: 184 (1880). — särsk. (i norra o. mellersta Sv.) i utvidgad anv. i uttr. ligga och asa (stundom asa sig; jfr II 1 c), ligga o. ”dra sig”.
3) (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning, föga br.; se dock slutet) förflytta l. förfoga sig (ngnstädes hän); om ett förflyttande som sker l. tänkes (skola) ske trögt o. motvilligt l. säfligt o. lättjefullt l. med (stor) ansträngning l. svårighet. Mitt .. arbete, trääl (dvs. trälande) ja asandhe 4 resor om wekan emellan kyrkiorna. Växiö domk. akt. 1678, nr 152. — (i bygdemålsfärgad framställning, mindre br.) med förbleknad bet. i ordspr. den asande kommer så väl fram (stundom lika fort) som den rasande, dvs. den som går långsamt o. betänksamt tillväga, den som ”tar det lugnt” når lika snart ett resultat som den hvilken brådskar alltför mycket. Rhodin Ordspr. 26 (1807).
II. tr. (o. refl.)
1) (i bygdemålsfärgad framställning) släpa l. draga efter sig (ngt tungt, en person som spjärnar emot o. d.) (jfr I 2). Han asade det kullblåsta trädet hem på vedbacken. Ehrencrona (c. 1730). Weste (1807). För att framforsla höet ifrån strängarne till brede-staden, ifrån stacken till hö-dösen och ifrån dösen till fähuset, begagnade man de olika sätten af att bära, föra, asa och köra. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 93 (1868). SAOB (1870). — särsk. mer l. mindre oeg.
a) i uttr. asa benen efter sig, ”dra” benen efter sig, släpa fötterna efter sig.
b) släpa (med sig ngn l. ngt som är till hinder o. besvär; som verkar hämmande på ens frihet), se ASA MED SIG, OMKRING.
c) refl. = I 2; se ASA SIG FRAM, NED, UPP. — i bild. Parodien är konsten .. att asa sig på ändan, för att bevisa, att ni ej far med äran i er calêche. Thorild 3: 58 (1791).
2) refl. = I 3. Nej, man får väl asa sig hem och göra någon nytta. Blott sällan hörde man de tunga stegen af någon botfor-beväpnad vandrare, som asade sig hem från någon supé. Kullberg En ung mans memoirer 1: 208 (1835).
Särskilda förbindelser:
1) (mindre br.) till I 1. Jfr: Vi asa begge två på ändan bort i led (dvs. lä). J. Wallenberg 137 (1771).
2) (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1: släpa bort. De asade bort kistorna.
ASA FORT. (†) till I 2: släpa sig bort. Detta skedde nära vid vatnet; Skälen asade fort, och karlen fölgde med, til des sjön skölgde honom af djurets rygg. Götheb. m. 1: 129 (1759).
ASA FRAM10 4. särsk. (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1: släpa fram. — jfr ASA SIG FRAM.
1) (föga br.) till I 3. Han (rusade) på dörren, seyandess att han vill sielff asa in till Vexjöö. Växiö domk. akt. 1686, nr 200.
2) till II 1: släpa in.
ASA MED SIG10 4 0. (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1, särsk. II 1 b: släpa med sig.
1) (hvard.) till I 1; ofta med motsatsbetoning 32 4. Han hade inte väl kraflat sig opp ur grusgropen, förrän han asade ner igen. (Backen) var så brant, att jag den ej gå kunde, utan måste lägga mig på ryggen och asa ned. Linné Ungd. 2: 128 (1732).
2) (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1: släpa ned l. ner.
ASA NEDFÖR l. NERFÖR10 40, äfv. 3~2. (hvard.) till I 1. Asa nerför en halmstack. (De båda kvarnstenarna upplyftas) med ena Kanten til et sådant planum inclinatum (dvs. lutande plan), at den öfra stenen, medelst sin tyngd asar eller skrider ned före af sig sielf. C. Polhem i VetAH 2: 155 (1741).
ASA OMKRING10 04. särsk. (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1: släpa omkring. De asade möblerna omkring i rummet. Jag asade henne omkring på museer och utställningar; jfr II 1.
ASA SIG BORT10 0 4. särsk. (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 2. Jag får väl asa mig bort på kontoret igen. Cederschiöld Skriftspr. 167 (1897; anf. bland mer l. mindre skämtsamma talspråksuttr., som karakterisera det sätt hvarpå man förfogar sig ngnstädes hän). — jfr ASA BORT.
ASA SIG FRAM10 0 4. särsk. till II 1 c, ofta med motsatsbetoning 32 0 4. Af dessa (krymplingar) hoppade somliga på kryckor, somliga på trä-ben och en del asade sig fram. DA 1772, nr 221, s. 2. — jfr ASA FRAM.
ASA SIG FRAMÅT10 0 40 l. 04, äfv. 3~2. särsk. till II 1 c. Trampas samma Ört (dvs. stäkra) af Hestar, Oxar, Kalfwar, / Tå hempnas hon thet strax, och kan them alla hasa / Så the med niugga Nöd sig orka fram åt asa. Spegel Guds verk 131 (1685; i uppl. 1745: hasa).
ASA SIG IN10 0 4. särsk. (hvard. o. bygdemålsfärgadt) till II 2. Vill du vara så god och asa dig in, pojke, och läsa på dina läxor! — jfr ASA IN.
ASA SIG NED l. NER10 0 4. särsk. till II 1 c, ofta med motsatsbetoning 32 0 4. Rebolledo, asar sig ner för muren. Björn Den värd. medb. 57 (1789). Om icke munken asat sig ned från mulåsnan. Lidforss DQ 1: 69 (1888). Sluttningarna voro så branta, att vi .. måste asa oss ned. Dahlgren Stanley 2: 283 (1890). — jfr ASA NED l. NER.
ASA TILLBAKA10 040, äfv. 032. (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1: släpa tillbaka.
ASA UPP l. OPP10 4. (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1: släpa upp (opp). — jfr ASA SIG UPP l. OPP.
1) (föga br.) till I 3. Om söndagz morgon (för-)plägar han sig dher till kyrckiodagz var förledit, omsider ahser vth, och kom fram öfr Kolsbygd. Växiö domk. akt. 1685, nr 184.
2) (hvard. med bygdemålsfärgad anstrykning) till II 1: släpa ut. Han tog honom i armen och asade honom ut på gården.
ASA UTFÖR10 40 l. 04, äfv. 3~2, l. (numera bl. ss. adv.) UTFÖRE400 l. 3~20 l. 032 l. 302. (hvard.) till I 1. (Om) en Cub lägges på samma planum, då fordras en större elevation af plano innan den kommer at asa utföre. C. Polhem i VetAH 7: 219 (1746). bildl. i uttr. asa utför(e), gå tillbaka, deklinera, ”sacka utför”. Vet Du när ett land börjar asa utföre? Strindberg Folkungas. 16 (1899).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content