SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ASK, sbst.3, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[lånadt af isl. askr, liten farkost, båt; jfr ags. æsc, båt, sydtyska asch, ett slags fartyg hvarmed salt forslas på floderna i Bajern, äfvensom de från germ. språk lånade gr. ἀσκός, mlat. ascus, litet fartyg; etymologiskt identiskt med ASK, sbst.1]
(†) ett slags fornnordisk(t) båt l. fartyg. Oddur och Hialmar hade thär tu skep wel besatte, som kallades Askar. Verelius Herv. 67 (1672; isl. er Askar hietu). Peringskiöld Hkr. 1: Tillegn. b 1 a (1697). Askar voro utan tvifvel våra förfäders minsta och mäst lättseglade skepp; om de så kallades af sin form, eller derföre, att de voro byggda af Asketräd är ovisst. Afzelius Herv. 94 (1811). jfr Dalin Hist. 1: 371 (1747; se under ASK, sbst.2).
Ssg: ASKE-MAN. [af isl. askmaðr; jfr fsax. askman, sjöröfvare, ags. æscmann, skandinavisk sjöröfvare, viking] (†) viking. Våre Vikingar och Askemänner eller sådane, som foro i härnad eller siötåg. Dalin Hist. 1: 86 (1747). jfr: Askemänner kallades våre Vikingar af Tyskarne. Därs.
Spoiler title