ASKUNGE as3k~un2ge, m.||ig.; best. -en; pl. (föga br.) -ar.
Etymologi
[jfr nor. oskunge, askfis, äfvensom fr. cendrillon (tidigast uppvisadt hos Perrault Contes de ma mère l'Oye (1697), hvars framställning af den nedan nämnda sagan utgör förebilden för den sv. folkboken); af ASKA, sbst. 1 (f α), o. UNGE]
eg.: unge (gosse l. flicka) som sitter i askan; benämning på hufvudpersonen i en folksaga, en af sin styfmoder o. sina styfsystrar hårdt behandlad ung flicka, som ständigt hölls sysselsatt med de gröfsta köksgöromål o. d., men till slut gm sin skönhet vann en konungasons kärlek o. hand; vanl. i best. sg. närmande sig ett egennamn; jfr ASKFIS 3 o. CENDRILLON. Askungen (var) med sina fula kläder hundrade gånger vackrare än hennes Systrar, som voro på det prägtigaste klädde. Aftontidsfördrif i pigkam. 10 (1781); jfr Bäckström Sv. folkb. 2: 48 (1849). NF (1876). De .. kallte (dvs. kallade) hänne Askungen, för hon aldrig fick stunder till att skaka af sig askan. Bondeson Sv. folks. 91 (1882). — bildl. om af lyckan l. ödet styfmoderligt behandlad l. af människorna ringaktad o. tillbakasatt person; nästan bl. om kvinna. Askungen sitter i spiselvrån hos främmande, och döden blir en förlossning från den hårda styfmodern. H. E. Larsson i SDS 1899, nr 595, s. 2 (med syftning på den kvinnliga hufvudpersonen i ”En herrgårdssägen” af S. Lagerlöf). Förf. har förflyttat sin saga in i detta århundrades verklighet. Askungen är fosterdotter hos en komminister, prinsen är en fiolspelande student. Dens. Därs.
