ASSESSORAT asäs1ωra4t l. as1äs-, äfv. as1es-, l. -or- l. -år-, n. ((†) m. RP 8: 363(1640)); best. -et (ss. m. -en); pl. = l. -er (2 RARP 1: 34(1719)). Anm. I ä. tid brukades ordet äfv. i lat. form. RP 5: 190(1635).
Etymologi
[efter t. assessorat, n., fr. assessorat, m., af nylat. assessoratus, till lat. assessor (se föreg.); med afs. på afl.-ändelsen jfr KONSULAT,LEKTORATm. fl.]
(mindre br.) assessorsämbete, assessorsplats. (Han) hafver .. sin löhn för assessoraten uthi Krigzrätten. RP 8: 363(1640). Assessoratet i Consistorio. Rudbeck Bref 1: 64 (1670). H. .. söker assessorat (vid hofrätten) i Åbo. Linné Nem. 37(c. 1775). (Han hade) måhända blifvit mig en icke ofarlig medtäflare till assessorat, om han icke .. öfvergifvit tjänstemannabanan. De Geer Minnen 1: 127(1892; i hofrätt).
