ASSERTORISK as1ætω4risk l. -är- l. -er-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[efter t. assertorisch, ss. filosofisk term först användt af Kant; jfr fr. assertorique, assertoire, äfvensom eng. assertorial, af lat. assertorius, adj. till asserere, påstå, af ad, till, o. serere, foga (samman l. in), binda (jfr DISSERTATION, INSERAT)]
i sht log. som grundar sig på verkligheten l. ett faktum, faktisk; som är sann (till skillnad dels från hvad som nödvändigt måste vara sant, dels från hvad som möjligen kan vara sant); motsatt APODIKTISK o. PROBLEMATISK. Boëthius Kant 42 (1797). Alla våra erfarenhetskunskaper .. äro assertoriska, och kunna aldrig vara apodiktiskt vissa, emedan erfarenheten blott lärer, att något är, men ej, att det måste vara. Tuderus Kiesewetter 163 (1806). Assertorisk kallas den visshet man äger, då man vet att något är verkligt, men utan att inse dess nödvändighet. — Ett assertoriskt omdöme kallas det, medelst hvilket man uttrycker en sådan visshet. Grubbe Fil. ordl. (c. 1840). Den Assertoriska Slutledningen svarar i allmänhet mot det så kallade Indirecta Beviset. Snellman El.-curs 2: 119 (1840). Borelius Log. 35 (1863, 1882).
