AUDITOR a͡udi3tor2, l. a͡ω-, l. (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u-, l. -ωr2, l. —40, m.||ig.; best -n, l. -en a͡u1ditω4ren l. a͡ω1- osv.; pl. -er a͡u1ditω4rer, l. a͡ω1- osv. Anm. I pl. förekom tidigare äfv. den lat. formen auditores. Rudbeck Bref 19, 20 (1663; om studenter).
Etymologi
[jfr t. o. eng. auditor, af lat. auditor, åhörare, lärjunge, till audire, höra (jfr AUDIENS o. följ.); jfr AUDITÖR]
(numera knappast br.) åhörare. Auditor, .. åhörare; en, som har rättighet att som åhörare öfvervara en rätts sittningar. G. Dalin (1871). — särsk. (förr) person (student) som åhör en universitetslärares föreläsningar; nästan bl. i pl. Runeberg 3: 155 (1833). De auditorer jag har bland studenter. L. Stenbäck (1855) hos Aspelin Stenbäck 469 (1900).
