AUGMENTERA a͡ug1mänte4ra, äfv. -men-, äfv. a͡ωg1-, stundom (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u- l. aɯg1- l. aɯg1-, äfv. —32, v. -ade. vbalsbst. -ING.
språkv. förse (verb) med augment; få augment på (viss vokal). De verba, som begynnas med εo(,) augmentera den andra vokalen. Faxe Lange Gr. gram. 48 (1826). Tre konsonantverber augmenteras särdeles hos Attikerne med η i stället för ε. Almqvist Gr. spr. 135 (1837). Petersson Gr. formlära 62 (1878). Sillén Löfstedt Gr. gram. 47 (1885).
