publicerad: 1903
AUTENTISK a͡utän4tisk, äfv. a͡ω-, stundom (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u-, äfv. AVTENTISK av- (autä´nntisk Almqvist), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. authentisch, eng. authentic(al), fr. authentique, af lat. authenticus, (i sht i juridiskt språkbr.) egenhändig, ”autentisk”, af gr. αὐϑεντικός, som stöder sig på tillförlitlig auktoritet l. bevisliga grunder, tillförlitlig, till αὐϑέντης, oinskränkt herre, upphofsman, af stammen till αὐτός, själf (se AUTO-) o. en stam ἑντ- af oviss härledning; jfr AUTENTI]
1) som verkligen härrör från den person, tid osv. som uppgifves; som verkligen är af den beskaffenhet som uppgifves; äkta, genuin; ursprunglig, original-; fullt säker, tillförlitlig; jfr AUTENTIK 1. Man bör ej med hvarandra förvexla autenticitet och trovärdighet: ett vittnesmål kan vara autentiskt och likväl icke trovärdigt. Tuderus Kiesewetter 169 (1806). Lindfors (1815). (De fyra evangelierna) kunna anses vara authentiska och hafva utgått ifrån Apostlarne och med händelserna liktidiga vittnen. Agardh Teol. skr. 2: 79 (1856). Ett autentiskt faststäldt fall af mul- och klöfsjuka hos en ko. LAHT 1882, s. 149. Om vår s. k. danska fråga äro en stor del af de autentiska handlingarna genom officiellt tryck framlagda. De Geer Minnen 1: 247 (1892). Endast tvenne bilder af Shakspere kunna göra anspråk på att anses autentiska, medan däremot flertalet utgöres af bedrägliga fabrikat. Wirsén i PT 1897, nr 258, s. 3.
2) (i sht jur.) som utgått från vederbörlig person l. behörig myndighet; som eger tillbörlig auktoritet; oantastlig, gill; jfr AUTENTIK 2. Authentisk lagförklaring är den, som lagstiftaren sjelf gifvit. Conv.-lex. (1831). Icke får man .. tillägga detta K(ungliga) Bref (af 10 Nov. 1772) någon kraft, såsom authentisk förklaring (af bestämmelserna i Förordn. 23 Juli 1755). Schlyter Jur. afh. 1: 168 (1836). K. H. Blomberg i NF 9: 550 (1885).
a) [jfr mlat. modus authenticus; benämningen antages härröra från påfven Gregorius († 604), som lär hafva infört densamma för de ä. i kyrkomusiken använda tonarterna samtidigt med upptagandet af bitonarter] (nästan bl. i historisk framställning) i fråga om den ä. kyrkomusiken; i sht i förb. autentisk tonart l. skala, i hvilken grundtonen utgör skalans lägsta ton, samt autentisk melodi, som rör sig i en sådan tonart. Mecklin För beg. i tonk. 51 (1802). A. Lindgren i NF (1876). De autentiska tonarterna .. äro .. talrikt representerade i våra koralböcker. Wegelius Musikl. 2: 4 (1889). Äldsta kristna tiden: Då funnos två slag af tonarter, de autentiska och de plagala. De förra utgjorde fyra af de grekiska skalorna, hvilka biskop Ambrosius i Milano utvalde för kyrkosångens behof. Melodien skulle .. sluta med grundtonen. SDS 1902, nr 347, s. 4.
b) [ur föreg. utvecklad anv.] om kadens: som består af treklangen på grundtonen föregången af ett dominantackord (l. af sextackordet på sjätte steget); jfr HELSLUT. Fröberg Harm.-lära 1: 345 (1878). Wegelius Musikl. 1: 88 (1888).
Spoiler title
Spoiler content