[jfr t., eng. o. fr. plagal; av mlat. plagalis, av mlat. plaga, plagal tonart, av mlat. plagius, plagal, av gr. πλάγιος, eg.: sned, av πλάγος, sida (jfr PLAGIO-). — Jfr PLAGALISK]
mus.
1) medeltida beteckning för de kyrkotonarter av vilka varje tonart börjar skalan en kvart under motsvarande autentiska tonart: avledd, sido-, bi-; motsatt: autentisk (se d. o. 3 a). Envallsson(1802). Moberg TonkHVäst. 1: 35(1935).
2) om kadens l. slutfall: plagalisk (se d. o. 2); i ssgn PLAGAL-SLUT.
Ssg: (2) PLAGAL-SLUT, n. [jfr t. plagalschluss] mus. plagaliskt slutfall. Wegelius Musikl. 1: 88(1888).
