AVANS avaŋ4s, interj., stundom sbst.2, r.; ss. sbst. best. -en.
Ordformer
(fordom regelb. o. ännu ofta skrifvet avance)
Etymologi
[jfr t. avance, af fr. avance, imper. sg. af avancer (se AVANCERA)]
jäg.
I. interj., innebärande befallning till hunden att avancera (se d. o. I 2 c). (Därefter) lär man (hunden) .. att på tillsägelse avance! (framåt!) framkrypa i smärre afsatser. Hahr Jagt. 1: 84 (1866, 1881). Af gagn är jemväl att lära (hunden) .. avancera fortare eller saktare, allt efter befallning fort eller sakta avance! Därs. (1881).
II. [substantivering af I] sbst.: färdighet att avancera; jfr AVANCEMANG 2 c. Att hunden .. har riktig apell och avance. Jagtskolan 41 (1801). Derpå läres avance! Man låter honom (dvs. hunden) sakta skrida framåt, utan att väsendtligt ändra det läge (för kusch), han nyss intog. Bergström Handb. f. jagtv. 135 (1872).
