BAAL ba4al, äfv. ba3al2 l. ba4l (Jensen Svat. Cech 69(1838)), m.; pl. -er (Dom. 2: 11(öfv. 1896)). Anm. I föreg. bibelöfversättningar bibehölls den hebr. pl.-formen på -im.
Etymologi
[af hebr. ba‛‛al, pl. bĕ‛‛ālīm, eg. herre; ordets syrisk-babyloniska motsvarighet är Bel (jfr BELSEBUB)]
benämning på feniciernas högste gud, ofta nämnd i Gamla testamentet ss. föremål för affälliga israeliters dyrkan. — särsk. [jfr 1 Kon. 19: 18 samt Rom. 11: 4] bildl. i uttr. böja knä för Baal o. d., (i egennyttigt syfte) hylla den som (med orätt) har makten. Huru många finnas .., som icke hafva böjt sina knä för Baal. Hagberg Pred. 4: 25(1818). De, som icke böjt knä hvarken för den allmänna opinionens eller den härskande maktens Baal. Sv. tidskr. 1891, s. 407.
