SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
BABBLA bab3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (mindre br.); -ARE, -ERSKA; jfr BABBEL.
Etymologi
[jfr sv. dial. babbla (Rietz), motsv. d. bable, nt. babbeln, holl. babbelen, t. pappeln, meng. bablen, eng. babble; jfr äfv. nyisl. babba; sannol. af onomatopoetiskt ursprung; se Tamm Bidr. t. en sv. etym. ordb., Murray, Noreen Urgerm. lautl. 227; jfr dock Friesen Germ. mediagem. 22, 23]
(i sht hvard.) frambringa oartikulerade o. otydliga ljud; tala oredigt l. tanklöst, hit o. dit, utan ordning l. sammanhang; prata mycket som saknar egentligt värde o. innehåll; prata i vädret l. bredvid munnen; pladdra, sladdra; meningslöst framsäga.
a) tr. Allt, hvad du babblat, förlåter jag dig. Melander I frack 259 (1888). — meningslöst rabbla opp; jfr BABBLA OPP. Han .. begrep, hvarom saken handlade, och icke blott babblade svaret utantill. Knorring Torp. 2: 206 (1843). Heidenstam Karol. 1: 65 (1897).
b) intr. o. abs. Låt folket prata, de babblar likafullt. Strindberg Hems. 118 (1887). — oeg. De små (vatten-)hjulen .. surrade och babblade som snabba talande tungor. Ahrenberg Stockj. 111 (1892).
Särskilda förbindelser:
BABBLA OM10 4. prata l. skvallra l. sladdra om. Har den der halta Olle gått och babblat om det? Strindberg R. rum. 236 (1879). Lundquist Småfl. 12 (1891).
BABBLA OPP10 4. rabbla opp. Sedan babblade en herre .. opp en lång ramsa på något främmande språk. Arkadius Tjärk. 65 (1895).
Spoiler title