SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
BACCALAUREUS bak1ala͡u4reus (baccala´ureus Weste), m.; best. =; pl. -laureer (O. Celsius Intr. i VetA 1746, s. 13, H. Hjärne i SvD 1898, nr 43, s. 1). Anm. I gen. sg. o. i pl. bibehålles stundom den lat. formen -laurei.
Ordformer
(baccalarius Fosz 366 (1621))
Etymologi
[af mlat. baccalaureus, som med anslutning till lat. bacca, bär, o. laureus, af laurus, lager, är ombildadt ur mlat. baccalaris (fr. bachelier, eng. bachelor), ogift person, yngre riddare, yngre medlem af ngn korporation, innehafvare af lägre akademisk grad; se för öfr. Murray, Littré samt Geete Ordklyf. 124 (1888)]
innehafvare af baccalaureat; kandidat. (Påfvens) Notarius heter Slijpewänd, / En Baccalarius allom känd, / Wällärd alt vthi begge Jure. Fosz 366 (1621). En Baccalaureus, ett philosophiskt under. Bellman 1: 157 (1771; om magister Gåse). Ingen fick resa till utländska akademier, som icke inom riket förut blifvit promoverad till Baccalaureus. Strinnholm Vas. 2: 116 (1820). Magister och baccalaureus i teologin. Schybergson 1: 155 (1887).
Ssgr: A: BACCALAUREI-EXAMEN10300~020. Annerstedt UUHist. 1: 38 (1877).
-VÄRDIGHET~200 l. ~102. Rietz Sk. skolv. 14 (1848).
B: BACCALAUREUS-EXAMEN10300~020.
Spoiler title
Spoiler content