[jfr d. o. t. baptisterium, it. battisterio, af lat. baptisterium, af gr. βαπτιστήριον, badställe, dopcell]
(under medeltiden uppförd) byggnad afsedd för dopförrättningar, dopkyrka, dopkapell. Morgan Resa i It. 2: 213(1824). Konv.-lex. 1: 336(1845). Dopkapellen eller baptisterierna vid katedralerna, för hvilka man med förkärlek använde rundformen. Upmark Lübke 327(1872). Uti Italien bibehöll sig ganska länge bruket att bygga baptisterier. NF(1876). Dopkapellet (baptisteriet), rundaktigt bygdt som de gamles bad, med en af en rad pelare omgifven dopcistern. Hammerich Kr. kyrk. hist. 1: 325 (1878).
