SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1899  
BAR ba4r, adj. -are. adv. BAR (†; se 4 a, 6), BART.
Etymologi
[fsv. bar, motsv. d. bar, gotl. bär, nor. ber(r), isl. berr (de tre sistnämnda med s. k. R-omljud), fsax. bar, holl. baar, bar, fht., mht. o. t. bar, ags. bær (gen. bares), eng. bare, af en germ. stam baz- (med klingande s). motsv. fslav. bosŭ, litau. basas, barfotad; samtliga af en gemensam indoeur. rot bhos-; se för öfr. Tamm, Kluge, Murray, Prellwitz i Beitr. zur kunde d. indogerm. spr. 22: 81]
1) obetäckt; naken: blottad; kal; jfr blott och bar (bar och blott osv.) under BLOTT, adj. (jfr nedan 2 o. 5).
a) [jfr fsv. bara föter] i fråga om människa l. djur: utan l. saknande kläder l. betäckning; ohöljd; med ofullständig l. otillräcklig beklädnad l. betäckning; utan l. beröfvad hår, ull, hud l. annan naturlig kroppsbetäckning; jfr BAR-ARMAD, -BENT, -FOTA, -HALSAD, -HUFVAD, -HÄNDT m. fl. Midt i den kallaste vintern går jag med bara händer (dvs. utan handskar l. vantar). Du får inte gå ut så bar (dvs. så tunnklädd, utan öfverplagg). (Moses lät) sitt skinande ansichte icke .. see baart, vthan skylte (det) medh itt teckelse. P. Erici 2: 184 a (1582). Babianer .. äro ludne, doch in vthi Händerna och på Ansichtet bara. Kiöping Resa 95 (1667). Drotningen står med bart (dvs. obetäckt) hufwud och gult hår. Peringskiöld M. upl. 202 (1710). (Det anstår ingen kvinna) At bar och blottad fram för andras ögon gå. Kolmodin Qv.-sp. 1: 433 (1732). Hon går med bar hals. Serenius (1741). Vi få bruka vår frihet, gå bara och blåttade (dvs. med blottade bröst), sluskuga och ovåliga. Amman 54 (1756, 1781). Den aldramesta Barnaundervisning går ut på hvad Ordspråket säger, att lära gossar löpa med skägg, då de vördige Fäderne så ofta gå med bara hakan (dvs. med rakad haka). Thorild 4: 152 (1795). Flickan .. nyttjade bart hår. Cederborgh UvT 2: 31 (1809). Mitt öga stöts, att se Er klädd så bart (dvs. med så urringad klänning). Remmer Tart. 46 (1820). Fotsulornas hår äro (hos fjällräfven under fällningstiden) slitna så att trampknölarna äro bara. Nilsson Fauna 1: 262 (1847). Han stod med söndrig sko på ena foten, / Den andra foten blödde och var bar. Runeberg 2: 115 (1848). Med bara fötter. Odhner Lärob. 45 (1869, 1886). — särsk.
α) i uttr. l. inpå bara kroppen, benen (jfr δ) o. d., på själfva kroppen osv., direkt på l. närmast l. ända inpå kroppen l. skinnet osv. Man .. warder (på resor) offta wåt in på bara Huuden. Lindh Husapot. 197 (1675). Ris på bara kroppen. Skolordn. 1724, kap. 12, § 4. Våt inpå bara kroppen. Almqvist Grimst. 28 (1839). Hafva stöflar på bara benen (dvs. utan strumpor emellan). Schulthess (1885). Vinden tog i den tunna, korta kjolen och blåste fattiga Syne in på bara lifvet. Topelius Läsn. f. barn 8: 8 (1892). — bildl., i uttr. plundra l. afkläda (ngn) inpå bara kroppen, alldeles utblotta. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
β) [jfr motsv. uttr. i mnt., mht. o. meng.] i uttr. falla, krypa, ligga, bedja (om förlåtelse osv.) på sina bara knän l. på bara knäna o. d., numera oftast i mer l. mindre bildl. l. öfverförd anv. för att uttrycka stor ödmjukhet o. enträgenhet. Herr Lars han föll på sina bara knän, / Så tigger han lif af herr Helmer der. Sv. folkv. 1: 264. Rijkzens Rådh .. och the förnembsta aff Ridderskapet .. sampt Biskoparne .. sworo på theras (dvs. sina) bara Knä Konungen och hans Arfwingar .. lydno. Girs G. I 178 (c. 1630). Huru länge kan du nu låta dem ligga på sina bara knän? Altén Efter bokst. 32 (1797). (Vallfärdande) konungar .. krypa på sina bara knän till altaret. Cronholm Tal 6 (1843).
γ) [jfr d. med bare hander] i uttr. med bara handen, med obetäckt hand (jfr 5). Stadhgar j bland huilka ståår, at the (dvs. gråmunkarna) ingalunde skole hantera peninga med bara handenne. O. Petri Klost. E 4 a (1528). Bära glödande järn med bara handen. Dalin Hist. 1: 216 (1747).
δ) (mindre br.) i uttr. inpå l. till bara benen (jfr α), (genom köttet) ända intill benen. (Hos somliga pestsjuka) wardt kötet förtärdt vppå theras Lekamen, alt in til bara Benen. L. P. Gothus Pest. 13 a (1623). (Landshöfdingen lät) jämmerligha .. hwdhflänghia honom til bara benen. Rudbeckius Ench. Hist. g 1 a (1627). Hjortzberg Vitt. 303 (c. 1740). Dalin (1850, under ben). — bildl.: till det yttersta. Dens.
b) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] i fråga om annat än människa l. djur, i sht om jordens l. markens yta, om ytan af växter l. döda ting: icke täckt l. skyld; utan den betäckning som förut funnits l. som borde finnas l. som vid dylika tillfällen l. i vanliga fall förekommer; kal l. tom l. öde. Ath hon same gårdh .. tuenne eller trenne gångor aff en brendh ock bar tompt vpbygt haffwer. G. I:s reg. 12: 65 (1538). Iagh haffuer .. samma blodh lätit vthgiuta vppå ena bara (dvs. ej af jord höljd) häll. Hes. 24: 8 (Bib. 1541). Nogre Jordennes flecker skola wara bara (dvs. ej betäckta af vatten), på hwilka meniskone .. skole haffua sin boningh. Luth Astr. 28 (c. 1575). Är röste bart å hus (dvs. är takbetäckningen borta från takställningen); böte sex öre. BB 27: 2 (Lag 1734). Länge har skärmen af promenadhattarne .. lemnats bar; men nu sättes en temligen bred blond derpå. Konst- o. nyhets-mag. 1818, s. 4. (Humlestockarna aftäckas under tredje o. följande åren djupare än under de föreg.,) så att hela växten kommer att stå ofvan jord, hvilket man kallar att ”lägga den bar”. Arrhenius Jordbr. 2: 226 (1862). Rakt framför gården hugger du bart. Lange Ödeb. 195 (1884). Ledningar af bar koppar. O. Frick i Tekn. tidskr. 1891, s. 229. Träd, hvilka 21 fot från marken hålla 11 tum på bar ved (dvs. barken oberäknad). L. Halvarson i Skogvakt. 1893, s. 233. Det såg så bart ut på byrån med bara den stickade duken och spegeln. Malling Skytt. 7 (1897). i bild: Den yta, som Laings framställning om tänkandet i vår tid har lämnat bar. Rydberg Varia 80 (1890). jfr TRÅD-BAR. — särsk.
α) om trakt, jordyta o. d.: kal; obeväxt, utan växtlighet, saknande vegetation. Skallota berg, nakna, bara, som icke ett grönt strå är att finna på. Eneman Resa 1: 138 (1712). En liten bar klippa .. i stora hafvet. J. Wallenberg 291 (1771). Den bara, på växtlighet nästan blottade marken. Läseb. f. folksk. 183 (1890). — utan träd l. buskar; skoglös. Slättboen berömer sin slätt, fast hon är alldrig så bar. Rydelius Förn. 130 (1720, 1737). Betesmarken kring Falköping bestod af vida och bara fält, at aldrig en buske syntes på dem. Linné Västg. 80 (1747).
β) om träd, kvist, stjälk osv.: (alltid l. för tillfället) utan blad, bladlös; om frukt l. frö: utan ludd, hårlös. (Träden) stå om Winteren nakota och bara. Muræus 2: 416 (1648). Linné Öl. 15 (1745). Hvitsippans frö (dvs. frukter) äro bare, men dennas (dvs. frukterna hos Anemone silvestris) ludne. Därs. 113. Naken [bar] .. (säges den växtstam vara), som ej bär ägta blad, utan blott blomskärmar. Marklin 360 (1818). Man har nu funnit, att inga .. ursprungligen bara frön gifvas. Agardh Bot. 1: 165 (1829). Kungsfoglarna börja hoppa på de bara qvistarna. Hagberg Tegnér 28 (1847). — särsk. i uttr. på bar kvist, före löfsprickningen, innan bladen utvecklat sig; i sht i förb. med verbet blomma. Beskäring på bar qvist. Lundström Trädg. 227 (1841, 1852). Porsen blommar i södra Sverige på bar qvist. Möller Jordbr. 155 (1881). När göken gal på bar kvist, betyder det dåligt år. Wigström Folkdiktn. 2: 270 (1881). J. Bäckman i Läsn. f. folket 1896, s. 176.
γ) utan snö, fri från snö (då snö ej fallit l. då snön smält l. blåst bort osv.). Opå wåren, (sedan buschen bliffuer bar). G. I:s reg. 13: 222 (1541). När jorden blifuer baar. Växiö rådstur. prot. 1643, s. 1113. När mark bar är, och kiäle ur jord. BB 5: 4 (Lag 1734). Vi fingo i sidstl. vecka litet snö; men den gick åter bårt, och nu äro gatorna, äfven som landsvägarne, bara. Porthan Bref 50 (1794). På slätten än bar och än öfveryrd / En vandrares ensliga färd är styrd. Snoilsky 2: 83 (1881). Halkan på den bara isgatan .. gjorde gåendet lika obehagligt som svårt. De Geer Minnen 1: 53 (1892). jfr BAR-BACKE, -MARK. — särsk.
α') opers. RP 6: 12 (1636). Än är det snöglopp och än är det bart. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 292 (1835).
β') (mindre br.) i förb. bar vinter. En bar vinter är i Helsingland .. att anse såsom en half missväxt. Widmark Helsingl. 1: 27 (1860). Den bara vintern försvårar transporten af malm och kol. SD(L) 1898, nr 56, s. 2 (efter Vestm. läns tidn.). jfr BAR-VINTER. — (föga br.) bar frost. Bar Frost, höst-kjöld, bar frost. Lind (1749). De kunde förfölja spår liksom hundar, både på upptödd mark och bar frost. Nilsson Ur. 1: 134 (1843, 1866). jfr BAR-FROST.
δ) (knappast br.) om sjö: öppen, ej isbelagd, isfri. Thå siön war baar. Hund 241 (c. 1605).
ε) [jfr d. ligge paa den bare jord, ags. bare eorð to bedde] om mark, golf o. d.: utan lämplig betäckning, ej öfvertäckt (af bräder l. sängkläder o. d.); särsk. i förb. med sitta, ligga, sofva o. d.; närmande sig 5. L. Petri 1 Post. F 3 b (1555). Om een Menniskia råkar sompna på bara Marcken. Kiöping Resa 116 (1667). Thes säng var jorden bar. O. Rudbeck d. y. Vitt. 92 (1719). Sjelfva deras fängelse var beläget nederst i tornet på bara klippan. Fryxell Ber. 2: 86 (1826). Adam gick på bara marken / Utan strumpa utan sko. Wadman 1: 101 (1830). Ett .. rum, der vi måste ligga på bara golfvet öfver natten. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 74 (1865). 2 Sam. 12: 16 (öfv. 1896).
ζ) [fsv. under barom himble] i uttr. under bar himmel, i fria luften, utan tak öfver hufvudet; närmande sig 5; jfr BLOTT, adj. Vnder baran himmel, moste wij liggia. Tob. com. B 1 a (1550). Vnder baran himmel boo. P. Erici 2: 265 b (1582). Låder, jul och annat tillbehör stå uthe under bahran himmell. RP 6: 96 (1636). Samma almänna Thing hölts .. på Thingshögen .. vnder baran himmel. Peringskiöld M. upl. 126 (1710). Agardh Teol. skr. 1: 77 (1855). — (numera föga br.) i best. form. O. Rudbeck d. y. Vitt. 92 (1719). Hans Maj:t .. låg natten öfver .. under bara himmelen. Nordberg 1: 535 (1740).
η) i uttr. på bar backe, se BACKE, sbst.3 4 a.
ϑ) [jfr fsv. eeth gylth barth swärd; jfr äfv. motsv. anv. i mnt. o. t.] (numera mindre br.) om vapen: blottad, dragen, utan slida; jfr BLOTT, adj. Jngen gruffuo dreng .. skall bära bara wapen till gruffuona. G. I:s reg. 7: 140 (1530). (Gud) satte för Lustgården Eden .. Cherubim, medh itt baart huggande swerd, til at förwara wäghen til lijffzens trää. 1 Mos. 3: 24 (Bib. 1541; Luther: mit einem blossen hauwenden Schwerdt); jfr BAR(T)-HUGGANDE. Ricksens råd (aflade ed) på ett bartt suerd. P. Brahe Kr. 23 (c. 1585). Stiernhielm Virt. H 2 a (1650). En bar värja. Humbla 133 (1740). Bar klinga fins ej mer i upprors hand. Hagberg Shaksp. 3: 352 (1848). Kröningssvärd Matr. 59 (1850). — i bild. Theras ord äro lenare än olia, och äro doch baar swerd. Psalt. 55: 22 (Bib. 1541; öfv. 1897: dragna svärd).
ι) i förb. bart ljus. Att gå med bart ljus på vinden. Bælter Cerem. 874 (1762; se nedan). Hyresgästen skall .. ej tillåta någon bära bart ljus å vind, i källare eller uthus. Aldén Medb. 5: 131 (1886, 1896). — (numera föga br.) bar eld. (En hushållarebör) aldrig någon låta med bar eld löpa. Läsn. f. folket 1899, s. 132 (cit. fr. 1714). Gå med bart lius utan lyckta, eller annor lös och bar eld. Bælter Cerem. 874 (1762). (†) Hwilken aff Skipsfolcket .. medh Lius, Eld. eller hwario bahrt Eldwercke gånger vnder Öfwerlopp (dvs. däck) .. wari fallen til tre Marck Böther. Sjöl. 1667, Skipm. 17.
c) [jfr fsv. at han wari ey baar for thera stiertom (dvs. för binas gaddar), eng. bare to] (†) i utvidgad bem., med prep. för: utan skydd mot, blottställd för. Biörkebenarna (förmådde) intet sättia sin slachtordning igen, utan blefwo bare för wapnen. Peringskiöld Hkr. 2: 450 (1697; isl. urþo berir fyrir vapnom).
2) [jfr motsv. anv. i eng.] (i sht hvard., mindre br.) utblottad, utarmad, ”renrakad”; jfr BAR-FATTIG, -SKRAPAD 2, BARBACKA II 2, BARFOTA a β, BARFOTAD a β. Också möblerna ha fått säljas, så att nu är han alldeles bar. Nu (är) Kungen (dvs. K. XII) fiärran .., / Nu (är) bristen allmän, folket bart. Brenner Dikt. 1: 233 (1710, 1713). — särsk. [jfr d. bar for penge, t. von kräften bar, an ehr und namen bar, eng. bare in l. of] i förb. med prep.: utblottad på, i saknad af, utan; vanl. med afs. på ngt betäckande, stundom i mera abstr. o. bildl. anv.; jfr blott och bar under BLOTT, adj. (jfr ofvan 1).
a) (mindre br.) med prep. på. Marken var ganska bar på bete. Linné Ungd. 2: 321 (1734); jfr 1 b α. Jag har genom min literära trosbekännelse stält mig ensam och bar på alla allierade. Tegnér 5: 159 (1818). Adlerbeth Ov. 21 (1818).
b) (numera föga br.) med prep. från. Ett .. fält, bart från träd och buskage. Linné Ungd. 2: 287 (1734). Under de första veckorna efter slagten får man ofta efterse att de öfversta styckena i karet icke blifva bara från salt. Langlet Husm. 583 (1884).
c) (†) med prep. af. Tallen är på norra sidan mer bar af qvistar. Linné Ungd. 2: 94 (1732).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d. o. t.] (numera knappast br. utom i c) blottad l. ohöljd för blicken l. uppfattningen, öppen, uppenbar, klar, tydlig, påtaglig. Heluetet är baart för honom, och förderffuet haffuer intet offuerteckelse. Job 26: 6 (Bib. 1541; öfv. 1897: ligger blottadt); jfr 1. Huilkitt han jngalunda giordt hade, huar (dvs. om) den bara fatigdom, harm och wssillhett icke hade trengd honom der thill. P. Brahe Kr. 44 (c. 1585); jfr 1, 2. Bakom och öfver dessa strängar ligger den grå substantsen .. i bar dager (dvs. blottad). Florman Anat. 2: 142 (1830). jfr UPPENBAR. — särsk.
a) [jfr d. den blotte og bare sandhed, t. bare wahrheit] i uttr. bara sanningen, (den) nakna, ohöljda, osminkade, oförfalskade, rena sanningen; numera snarast uppfattadt ss. hörande till 5. Säga bara sanningen, die nackte, blosse oder lautere Wahrheit sagen. Lind (1749). Heinrich (1814). — (†) i obest. form. Allehanda orde-blomster .., som hafva större prackt och anseende med sig .. än en bahr sanning. Rydelius Förn. 171 (1721, 1737).
b) [jfr fsv. bar ok atakin, är tiufnader inne och ey bar j handen tagen, mnt. mit der baren scult begrepen samt Landslagen 1608, BB 25: 2: For alla the saker man warder ey baar och ataghin] (numera bl. ngn gg i lagstil) i uttr. bar åtagen o. d., gripen på bar gärning (se c). Mongh thywffuerij ssom han .. war bar othagen med. G. I:s reg. 3: 34 (1526). Tå the fördolde Swärden framdroges .., hölt man thenna Saak för baar åtagen. Schroderus Liv. 44 (1626). Varder någon af Ridderskapet och Adelen uti uppenbar grof missgierning och lifssak bahr och å färska gierning eller å flyende fote tagen. 2 RARP 3: 514 (1723). Hvar som någon häfta (dvs. häkta) låter, then ej i grof missgierning bar åtagen är. SB 1: 3 (Lag 1734). Nehrman Pr. cr. 326 (1759).
c) (fullt br.) urspr. jur. i uttr. ertappa, gripa, taga (osv.) l. å bar gärning. Någre blefvo tagne å bar gärning och genast ophängde. Nordberg 2: 95 (1740). Den, som å bar gärning .. finnes, (må) fasttagas. Adlerbeth Ant. 1: 171 (c. 1792). Man har redan ertappat honom på bar gerning med ett och annat (mindre civiliseradt uttryck). Topelius Vint. I. 1: 305 (1859, 1880). 4 Mos. 5: 13 (öfv. 1893). — oeg. Herrar Vaktmästare .. äro (i Orvar Odds Stockholmska eskisser) verkeligen gripna på bar gerning och så lifslefvande framställda, att man verkeligen kan kalla taflan för ett mästerstycke. C. A. Hagberg i SKN 1842, s. 68.
4) (†) i fråga om penningar l. (penning-) vinst.
a) [efter t. bares geld, bar bezahlen; anv. utgår sannol. från bet. ”öppet framlagd”, ”öppet liggande”] om penningar: kontant; reda; jfr REDBAR; ss. adv.: kontant. Then peen (dvs. de böter) ett hundrade Tusende daler, vafladelige (dvs. ofördröjligen) bar at betale. G. I:s reg. 13: 163 (1540). Theras Besoldning och Proviant blifwer them richtigt och bart lefwererat. Schroderus Liv. 268 (1626). Vthleije eller förarendere .. för bare och reedhe peningar. Därs. 481. Medh contante och bahre Penningar. Länebänks privil. 30 Nov. 1656, s. A 2 a. (Jag) nödgas .. för mina Ringa bara medell lefwa. G. Gyllenstierna i HSH 31: 200 (1664).
b) om vinst: ren. Tiugu Millioner Rijkzdaler .. mästedeels vthi bahr winst och förtiänst. Stiernman Com. 1: 915 (1625).
5) [jfr fd. fæstæ iorþ at bara kroke; jfr äfv. ä. d. dersom Cristus verit et bart menneske] blott; endast, allenast; ej annat än, ingenting annat än; utan tillägg l. tillhjälp l. användande af ngt annat; äfv. i superl.; jfr blott och bar (bar och blott) under BLOTT, adj. (jfr ofvan 1); se anm. 3:o vid momentets slut. Slå någon med bara (dvs. endast med) handen (jfr 1 a γ). Uti Canalen och Gibraltar, ther man icke .. tullar för bara passagen. RP 8: 145 (1640). Göden wäl Åkren, bruker och Marken, / Aldrigh sähn ät' j bareste Barken. Arvidi 161 (1651). Så smakar ock offta en Dagakarl .. hans bara Brödh .. bättre, än en högh Person then aldrakosteligaste Spijs. J. Matthiæ 2: 21 (1658); jfr 1. Här sitter jag med bara näfvarna (dvs. med ingenting i näfvarna, med två tomma händer). Dalin Vitt. 3: 244 (1736); jfr 1, 2. Katrina .. högg .. med yxan .. framåt i bara luften. Almqvist Grimst. 8 (1839). Ligga på bara halm[en]. Schulthess (1885); jfr 1 b ε. Han är bara barnet. Lönnberg Syrend. 30 (1888). — särsk.
a) i numera knappast br. uttr. Så skenbarligha at man medh bara hender må tagha ther vppå (dvs. att det är alldeles påtagligt). L. Petri 2 Post. 221 a (1555; i bild); jfr 1 a γ. I Påwadomen (är) ingen dagh .., vthan baart mörker och natt. P. Erici 1: 350 a (1582). At thet är sant, kan af bara orden (dvs. redan af ordalydelsen) förstås. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737). — i pleonastisk anv.; jfr BARA, adv. I 1 a. J wårt samwett .. är intet annat än bara ofredhen. P. Erici 5: 106 b (1582). The .. hafwa .. inthet quarleft (dvs. kvarlämnat) Göthomen vthan allena bara Jorden. Skytte Or. B 6 b (1604). Döpelsen .. må (icke) förrättas medh någon annan wätska, .. utan bara watnet allena. Emporagrius i KOF II. 2: 30 (c. 1655). Anm. De af ofvanstående ex. som innehålla formen bara kunna äfv. uppfattas ss. hörande till BARA, adv. I 1.
b) [jfr nor. i berre skyrta, d. gaa i bare skjorte, eng. in his bare shirt] i uttr. i bara skjortan, linnet osv. Petreius Beskr. 2: 56 (1614). De Svenske som lågo i sin bästa sömn .. måste i bara skiortan, til häst. Nordberg 1: 199 (1740). Vid hans åsyn störtade hon upp i bara kitonen. Cavallin Skr. 86 (1885). jfr: (Några soldater hafva) gått vthi then Papistiske Kyrckian, och afdragit .. Quinfolcken til bara Särken. N. Av. 19 Juni 1656, s. 2.
c) [jfr d. se med bare øine, ä. eng. bare eye] (mindre br.) i uttr. med bara ögonen, med blotta ögonen, med blotta ögat, utan (användande af) synglas; stundom uppfattadt ss. närmande sig 1; jfr med obeväpnadt öga. Et af de sämsta Microscoper, och som allenast föreställer en kropp 30 tusend gånger större, än then synes med bara ögonen. Triewald Förel. 1: 3 (1735). SP 1779, s. 715.
d) [jfr t. das bare wasser trinken, das ist der barste unsinn] (numera mindre br.) i best. form: rena (jfr 3 a), pura, rama; idel, lutter; jfr BARA, adv. I 1 b. Han (dvs. djäfvulen) gör .. tigh syndena så söta, at tigh icke annars tycker än thet är baare hannoghen. L. Petri 2 Post. 167 a (1555). Sax och knif af bara gullet. Nordenflycht QT 1746—47, s. 133. Dricka bara vatnet, lauter Wasser trincken. Lind (1749). Jag skulle ställa till kalas i bara glädjen. Blanche Bläckst. 6 (1846). Det är .. bara strunten. Dalin (1850).
e) [jfr holl. de bare droes; anv. utgår möjl. från en ä. bet. ”uppenbar” o. d.; jfr 3] framför namn på (l. eufemistiska beteckningar för) ngn ond andemakt o. d., i best. form: själf(va), själfvaste. Han har dundrat som bara Raggen. Mont-Louis 264 (1739). Hon är misstänkt som bara sju tusan! Almqvist Drottn. j. 222 (1834). (Hon) Drog så ur staden, som baraste necken. Sehlstedt 1: 118 (1861). Turkarna .. / Låta odaliskerna / Dansa af bara fan! Hultin V. skr. 20 (c. 1865). — (numera föga br.) Hon sielff giorde sigh tanckar thet bara dödhen wore, som hon hadhe råkat före. Wallius Likpred. 237 (1629). Öfverdådighet som bara döden fly. Kolmodin Qv.-sp. 1: 184 (1732). (†) Tredje slag hon på guldharpan slog, / Då baraste Ulfver för jungfrun stod. Sv. forns. 2: 279.
Anm. till 5. 1:o Den obest. formen bar(t) förekommer ss. adj. i denna bet. numera endast i förb. blott och bar. 2:o Ordet kan i denna bet. ej föregås af best. art. den, det, under det att däremot följ. sbst. kan antaga best. slutart. — 3:o Det är stundom svårt att afgöra, om formen bara bör uppfattas ss. böjd form af bar l. som adverbet BARA (jfr den etym. afd. under d. o.) l. slutligen som det oböjl. adj. BARA. Åtm. den nutida språkkänslan torde emellertid betrakta den som böjd form af adj. bar, då ordet uppträder framför ett sbst. i best. form (t. ex. dricka bara vattnet; se under d) l. efter ett sådant pron. som fordrar best. form af följ. adj. (t. ex. hans bara bröd; se hufvudmomentet), men ss. adv., då det bestämmer ett sbst. i obest. form i sg. l. pl. (jfr BARA, adv.), såvida icke sbst. föregås af obest. art., i hvilket (numera föråldrade) fall sannol. ett oböjl. adj. BARA föreligger. Härvid torde man dock böra göra den inskränkningen, att då i sådana uttr. som vara bara barnet ordet bara är jämförelsevis tonlöst, det af språkmedvetandet snarast uppfattas ss. adv. — Hvad ofvan yttrats om formen bara, gäller i hufvudsak äfv. om superl. baraste.
6) [jfr ä. d. bar ung; jfr äfv. BAR-FATTIG. Sannol. bör denna anv. sammanställas med de t. ssgrna blutarm, blutjung, hvilkas första led enl. några förf. motsvarar t. dial. blutt, blott; se Kluge; jfr å andra sidan Paul] (†) ss. adv. o. förstärkande bestämning till adj.: helt o. hållet, helt; jfr BARA, adv. I 3. Sin Son then hon baar vng leffde (dvs. lämnade) effter sigh vthi Danmarck. Schroderus J. M. kr. 60 (1620). Rääf Ydre 3: 211 (i handl. från 1665).
Ssgr: A: (1 a) BAR-ARMAD3~20. [jfr d. bararmet] med bara l. obetäckta armar. Dähnert (1784). Barnet, hvilket enligt Engelska bruket .. går til 4:de och 5:te året bararmadt och barbent. Mag. f. konst 1824, s. 112. Talande med honom stod en / Stark, bararmad man. Wennerberg 1: 203 (1881).
(1 a) -AXLAD~20. med bara l. obetäckta axlar l. skuldror. Almqvist (1842). Schulthess (1885).
-BACKA, se d. o. —
(1 b γ) -BACKE~20. (föga br.) = -MARK. Man kunde se barbacke här och där.
(1 b γ) -BACKVÄG—0~2. (föga br.) Grottekvarnen (gick) tung och trög / som i en barbackväg en klumpig drög. Rydberg Dikt. 2: 107 (1891).
-BAKA, se BARBACKA.
(1 a) -BEN, adj. [jfr isl. berbeinn, ä. t. barbein] (†) = -BENT. Dragh aff skonar, gack baarbeen, wadh öffuer flodhena. L. Petri Jes. 47: 2 (1568).
(1 a) -BENAD~20. [fsv. barbenadher, motsv. d. barbenet] (föga br.) = följ. Berleggiadur .. Barbenat. Verelius Ind. (1681). Den barbenade menniskan. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 148 (1820).
(1 a) -BENT~2. [jfr mnt. barbende, nnt. barbent] med bara l. obetäckta ben; i sht i förb. med o. d. verb. Spegel Gl. 28 (1712). Om Sommaren gå de (dvs. barfotamunkarna) barbenta med trä-skor under fötterna. Kalm Resa 3: 363 (1761). Barbent hon på bryggan står. Bellman 3: 167 (1769). En idyll af betande får och barbenta ungar. N. P. Ödman Minnen 1: 97 (1874, 1881). jfr: (†) Sedan tog H. M:t Axel Hårds stöflar på sig barbent .. och .. redh .. wåter och uthan strumpor hela den natten. C. M. Posse (1700) i Hist. tidskr. 1882, s. 88.
(1 a) -BRÖSTAD~20. (mindre br.) med bart l. bara bröst. Weste (1807). När Mevia .. går barbröstad med spjut på arenan. Lagerlöf Juven. 2 (1896).
(1 a) -BUK~2. zool. Bukfenorna .. saknas hos några fiskar (t. ex. hos ålen), hvilka derför kallas barbukar. J. G. Théel i NF 4: 1119 (1881).
(2) -FATTIG. (†; jfr Cederschiöld Döda ord 23 (1893)) utblottad, utfattig, helt o. hållet l. fullständigt fattig; jfr BLOTT-FATTIG. G. I:s reg. 16: 99 (1544). Han var baarfattig och gick medh tiggestafuen. Växiö domk. prot. 1648, s. 417.
(1 b) -FJÄLL~2. [jfr isl. berfjall, nor. berrfjell] (mindre br.) bart fjäll, fjällmark ofvanför skogsgränsen. Snöfält, barfjell och halft-upptinade moras. Bremer Strid 206 (1840). i bild: The ondas root står på högha baarfiellet. L. Petri Sir. 40: 15 (1561).
(1 b γ) -FLÄCK~2. Då vid tidig vår barfläckar visa sig. SPF 1859, s. 539. —
-FOT, -FOTA, -FOTAD, se d. o. —
(1 a) -FOTARE. [jfr holl. barvoeter, t. barfüsser] (†) = BARFOTA-MUNK 1. Borg Luth. 1: 204 (1753).
(1 a) -FOTING~20. (i sht hvard.) barfota person; jfr BARFOT I 1 b. Sthms Fig. 1846, s. 69. Aldrig .. kunde jag .. våga drömma, att lille barfotingen Walter skulle sluta som — millionär. Jolin Ber. 6: 251 (1881).
(1 b γ) -FROST~2. [jfr d. o. t. barfrost] frost medan marken ligger bar (dvs. utan snö); jfr -KÖLD. Den 19. (nov.) Lade elffven sigh .. och war baarfrost in til månenss ände. Gyllenius Dagb. 255 (1662). E. G. Lidbeck i VetAH 20: 134 (1759). Om lång bar-frost inträffade, skulle säkert de grunda sjöarne bottenfrysa. Düben Lappl. 19 (1873).
(1 b γ) -FRUSEN~20. Oftast är jorden öfver vintern blottad på snö, och således barfrusen. A. J. Retzius i VetANH 19: 46 (1798). R. J. v. Essen i Jägaren 1897, 2: 67.
(1 b) -FRÖ-VÄXT—0~2. bot. kotteväxt; motsatt FRÖGÖMS-VÄXT. Gymnospermæ. Barfröväxter. Normalfört. öfv. sv. växtn. 39 (87) (1894).
-FÖTT, se d. o. —
(1 a) -GÄL~2. zool. individ af en viss underafdelning af snäckdjuren (Nudibranchia); i sht i pl. Bar- eller ryggälar .. Då de äro försedda med gälar .., så äro dessa helt och hållet bara. Brehm III. 2: 304 (1876).
(1 a) -HALSAD~20. med bar l. obetäckt hals. Pilgren Fig. 45 (1785). Gå barhalsad. Weste (1807). Barhalsade damer. Lundgren Mål. ant. 3: 26 (1873). Sander i 3 SAH 10: 238 (1895). om höns: utan fjäderbetäckning på halsen. De s. k. Siebenbürgiska, barhalsade eller turkiska hönsen. Möller Fjäderf. 36 (1885).
(3) -HJÄRTAD. (†; jfr Cederschiöld Döda ord 23 (1893)) öppenhjärtig, uppriktig, oförställd. Enfaldige, bahrhiertade, och affsöndrade ifrå arga List och Illfundigheet. Brask Puf. 295 (1680).
-HUFD(A), -HUFDAD, -HUFVA(D), se d. o. —
-HUFVUD, se BARHUFD.
(jfr 1 b ϑ) -HUGGANDE, adj. [efter 1 Mos. 3: 24 (Bib. 1541): itt baart huggande swerd] (†) Vandra .. genom .. barhuggande svärd. Nohrborg 951 (c. 1765). jfr B.
(1 a) -HÅRAD~20. (föga br.) med bart l. obetäckt hår, i sht om kvinnor. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
(1 b) -HÄLL. (†) Spegel Gl. 172 (1712).
-HÄND(T), -HÖFD(A), se d. o. —
(1 b γ) -KÖLD~2. (föga br.) jfr -FROST. Jemn barköld med blanka och starka isar. Rääf Ydre 4: 367 (1865).
-LAST, -LASTA osv., se d. o. —
(1) -LIGGANDE~200, adj. Den barliggande tandsubstansen. AHB 57: 28 (1871).
-LÄGGA, se d. o. —
(1 b γ) -MARK~2. bar mark; äfv.: den period då l. det förh. att marken ligger bar. Vg. fornm. tidskr. 6—7: 26 (1619). Svederus Jagt 322 (1832). Flera gånger om vintern inträffande barmark med frost verkar i hög grad menligt på vårvegetationen. Fries Utfl. 1: 242 (1843). På hösten var än barmark, än snö. Rääf Ydre 4: 356 (1865). Hedin Gm Asien 1: 426 (1898).
(1 a) -SKALLIG~20. (mindre br.) med bart l. hårlöst hufvud l. skalle. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 14 (1865). Alla människor äro ju vid födelsen .. lika nakna .., lika barskalliga och tand- och hjälplösa. GHT 1896, nr 278 A, s. 3. —
-SKATT, se d. o. —
-SKRAPAD~20.
1) till 1: skrapad bar.
2) (hvard.) = BAR 2. Ni är inte barskrapad och eländig som jag. Lidforss DQ 2: 138 (1892). GHT 1898, nr 209 B, s. 3. —
-SLITEN, se d. o. —
(1 b) -SPOLA~20, v. (mindre br.) spola bar l. ren. Palmberg Hels. 208 (1889).
(1 a) -STJÄRT. (†) fattiglapp, trashank. Kahl-Arsch .. bar-stjärt. en som har föga kläderna på kroppen. Lind (1749).
(1 b) -TRÅDIG~20. (föga br.) om kläde som blifvit illa öfverskuret, så att trådarna synas. Dalin (1850). Kindblad (1867).
(1 b) -TRÅDIGHET ~200 l. —00~2. (föga br.) jfr föreg. Dalin (1850). Kindblad (1867).
(1 b γ) -VINTER~20. vinter utan snö på marken. I barvintrar förråder hans (dvs. harens) hvita pels hans vistelse. Greiff Jagt 68 (1828). Det var skarp köld, men barvinter, så att höet måste köras på vagnar. Fryxell Ber. 3: 202 (1828). Juhlin-Dannfelt 202 (1886).
B: (jfr 1 b ϑ) BART-HUGGANDE3~200, adj. [se under BAR-HUGGANDE] (föga br.) En barthuggande, förfärlig Jakobin. A. G. Silfverstolpe Skald. 208 (1801, 1814). Dödsengeln gick framför honom med barthuggande svärd. Topelius Fält. 1: 94 (1853). Dens. Vint. I. 1: 73 (1863, 1880).
Spoiler title