BARDISAN bar1disa4n (bardisa´n Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. partisan, ä. äfv. bartisan, mnt. bardeszan, bordesan, holl. bardezaan, bardisaan, t. partisane, ä. äfv. bartesane, f., eng. partisan, af ä. fr. partisane (hvaraf med folketym. ombildning fr. pertuisane), motsv. mlat. partesana, it. partigiana, f., af ovisst ursprung. Med afs. på växlingen mellan b o. p jfr BECK; jfr äfv. BANKRUTT]
benämning på ett slags fordom nyttjadt kortare spjut med svärdformig spets o. med tvenne nedom densamma anbragta, mot hvarandra ställda mindre spetsar; korsgevär; jfr HILLEBARD. Skråordn. 325 (1546). På bådhe sijdher om Lijket förer Capitein de Guardia .. 60. Man medh offwerdraghne Bardisaner. RARP 2: 109 (1634). ÖfwerStåthållaren bör hafwa sig tillhanda 12. Soldater .., som Medh sine Bardisaner och vnderwärior böre honom dageligen vpwachta. S. Rosenhane i HSH 31: 15 (1663). Schweitzarne, som .. stodo (vid slottsporten), satte sina bardisaner i kors. Nordberg 1: 809 (1740). I stället för musköten nyttjade Officerarne (på G. II A:s tid) en Bardisan. H. Hamilton i VittAH 17: 118 (1839, 1846). Bardisanen var något mindre och lättare än piken, hvilken senare benämning dock merendels användes äfven för bardisanen. Fredenberg Infant. 167 (1883). Bardisanen .. är ett mellanting mellan hellebarden och stridslien; det är det yngsta af alla dessa med långa skaft försedda vapen. Spak Bl. vapn. o. skyddsv. 17 (1890). — bildl. Månen genom töcknen sänder som en bardisan af glans. Wirsén N. dikt. 271 (1880).
