SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄLLEBARD häl3e~ba2rd l. ~bar2d, äv. häl1eba4rd, l. HILLEBARD hil3e~, äv. 104, r. l. m. ((†) f. Lind (1749; jämte m.)); best. -en; pl. -er (TullbSthm 1536, s. 61 b, osv.) ((†) -ar G1R 1: 190 (1524: med .. hillebarda), KrigVAT 1855, s. 594).
Ordformer
(hall- 1747. halle- 16781837. halli- 1799. hel- 1539. helle- 15621928. heller- 1851. hil- 15621621. hijld- 1566. hill- 16501776. hilde- 16821710. hille- (hijlle-) 1524 osv. hylle- 1546. häl- 1541. häle- 1541. hälle- 1653 osv. — -bard 1524 osv. -bart 1538. -bor 1562 (: hilbor)1599 (: hillebor). -bord(h) 15361701. -borg 1562 (: hilborg). -bå(å)r (-båhr) 16351700. -bård(h) 15411904)
Etymologi
[y. fsv. helleba(a)rd(h), hillebard, f.? (pl. -ar) o. n.; liksom d. hellebard, ä. d. hel(le)baard(e), hel(le)-bor(dh) o. d., sannol. av ett icke anträffat, mot mnl. hellebaerde, helmbaerde, holl. hellebaard, mht. helmbarte o. d., t. hellebarde svarande mnt. ord; jfr fr. hallebard, eng. halberd; förra leden är snarast mnt. helm, handtag (jfr HELMJÄRN, HJÄLMHULT), motsv. hjalm- i fd. hyalmervol, isl. hjalmvǫlr o. d., roderpinne, samt nor. dial. helm, hjelm, i vägg o. d. fäst, rörlig arm, mnl. helm, feng. helma, eng. helm, roderpinne; möjl. besläktat med bl. a. SKALM o. bildat till en ieur. rot (s)kel, skära o. d.; senare leden är mnt. barde, bred bila (se BARD, sbst.3, stridsyxa); urspr. bet. alltså trol.: skaftyxa]
i sht hist. benämning på ett under medeltidens senare del o. nyare tidens början av fotsoldater användt, kombinerat hugg- o. stickvapen, vanl. bestående av ett 1 1/2—2 meter långt skaft med i ena ändan fäst spjutspets o. strax bakom denna sittande, nedåt vänd bila l. yxa samt bakåt vänd hake; jfr BARDISAN; tidigast med kraftigt yxparti o. företrädesvis brukat ss. huggvapen, senare med långt utdragen spets o. mera ornamentalt behandlad yxa o. hake samt väsentligen användt ss. befälstecken o. (i nyare tid bl.) ss. paradvapen för livvakter hos furstliga personer (l. påven) l. ss. prydnad; i förvanskade former kvarblivet ss. jaktvapen (skallvapen) hos allmogen; stundom oeg. om liknande forntida hugg- o. stötvapen. G1R 1: 190 (1524). Jens Hendersson i Gunnula .. Holder 1 (man) till ffoth met svart knecttyg hilbor ock rör. HFinlKamF 2: 48 (1562). (De) stucko med spetsar och hillebårdar til fienderne. Tegel E14 136 (1612). PH 6: 3974 (1756; i förteckning på kontraband). (De skotska barderna) slogo sina harpor i stridens dån, bland spjut och hillebårdar. Rydqvist i 2SAH 12: 311 (1827). Spak BlVap. 17 (1890). Som björnspjut ha i vissa trakter äfven begagnats för krigsbruk ursprungligen afsedda hillebarder. Ekman NorrlJakt 277 (1910). SvKulturb. 1—2: 116 (1929). — särsk. herald. MeddSlöjdF 1889, s. 58 (1566). En hwijt Hillebård medh een gyllende Spesz .. (betyder) Dannemarck, Holsten. Rålamb 4: 91 (1690). Schlegel o. Klingspor Herald. 62 (1874).
Ssgr: A: HÄLLEBARD-BÄRARE. (-bard- 17381928. -bards- 16401652) (numera föga br.) hällebardiär. Linc. (1640). Östergren (1928).
-KNEKT. (†) soldat beväpnad med hällebard. Lind (1749).
-MAKARE. (†) hällebardssmed. Risingh KiöpH 95 (1669).
-SKAFT, -SMED, se C.
B (†): HÄLLEBARDE-SMED, se C.
C: HÄLLEBARDS-BÄRARE, se A.
-JÄRN. (förr) järn (smide) avsett för hällebard. Hallenberg Hist. 2: 888 (i handl. fr. 1613). JernkA 1905, s. 279 (i fråga om förh. 1582).
-SKAFT. (-bard- 1682) Sylvius Curtius 191 (1682).
-SKOLLA, f. l. m.? (förr) ”skolla” (beslag) på hällebard. Hillebårdz skålldar .. 33 par .. Hillebårdz skalldar .. 33 par. KrigA 1561: 6 (1561).
-SMED. (-bard- 15661886. -barde- 15551556. -bards- 16071893) (förr) person (smed) som yrkesmässigt tillvärkade hällebarder (o. liknande vapen). G1R 25: 383 (1555). Östen hillebårdesmed frå Arboge. Därs. 26: 785 (1556). Faktor för alla Rör- (dvs. böss-) och Hillebårdssmeder i Helsingland. Widmark Helsingl. 1: 284 (1860; efter handl. fr. 1583).
-STAKE. (†) hällebardsskaft. KrigA 1560: 3 (1562). Därs. (1563).
-UDD. (numera knappast br.) spets (o. övriga smidda delar) på hällebard. KrigA 1560: 3 (1562). Bliberg Acerra 343 (1737).
Avledn.: HÄLLEBARDIÄR häl1ebar1diä4r l. -iæ4r, l. HÄLLEBARDJÄR -bardj-, l. HILLEBARDIÄR l. HILLEBARDJÄR hil1e-, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er. (-der 16501741. -dier 17761915. -diär, -djär 1890 osv.) [jfr ä. d. hellebardér, t. hellebardier, eng. halberdier, fr. hallebardier] (i fråga om ä. sv. l. i fråga om utländska, i sht ä., förh.) person (soldat) beväpnad med hällebard; ofta om till en furstes (l. påvens) livvakt hörande drabant som bär (bar) hällebard. RARP 4: 517 (1650). Hillebardiererna .. klädda i bredrandiga knäbyxor och barett posterade vid hufvudingångarna (till Vatikanen). Heidenstam Alienus 1: 40 (1892). SvKulturb. 1—2: 114 (1929).
Ssg: hällebardiär-kår. (i fråga om brukligheten se ovan) kår (livvakt) av hällebardiärer. KrigVAT 1851, s. 242. Därs. 1854, s. 533.
Spoiler title
Spoiler content