BARHUFD, adj. böjl., BARHUFDA, adj. oböjl., o. BARHUFVUD, adj. böjl. l. oböjl.
Ordformer
(barhufd Polit. vis. 71 (c. 1600), Bellman Gell. 41 (1793). — barhufda ss. predikativ i sg. J. G. Hallman Vitt. 126 (c. 1756). i pl. Rudbeck Atl. 3: 608 (1698). J. G. Hallman Vitt. 133 (c. 1756). ss. attribut i pl. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 43. Crusenstolpe Mor. 1: 125 (1840). barhuf(f)de ss. predikativ i pl. OSPT 1686, nr 5, s. 6, Kalm Resa 3: 205 (1761). ba(a)rhoffda ss. predikativ i sg. Falck Underv. 155 a (1558), i pl. 1 Kor. Förspr. (Bib. 1541). — ba(a)rhufwudh (-huffuud osv.) ss. predikativ i sg. Petreius Beskr. 3: 19 (1615), Visb. 343 (c. 1657). i pl. Petreius Beskr. 1: 36 (1614). barhufutt ss. predikativ i sg. Polit. vis. 61 (c. 1600). barhufwuda ss. predikativ i pl. OSPT 1686, nr 45, s. 1; baarhufwude ss. predikativ i pl. N. Av. 20 Dec. 1655, nr 2, s. 3. — Anm. Om en form på -fda i best. anv. l. i pl. bör fattas ss. böjd form af barhufd (l. barhufvud) l. ss. det oböjl. barhufda kan i allm. icke afgöras)
Etymologi
[fsv. barhofdher, barhofdhe, -a, barhovodher, barhuffwdher, motsv. sv. dial. barhovda, barhuvda, ä. d. barhoved, nor. berrhofda, isl. berhǫfdi. t. barhaupt, ä. eng. barehead; se för öfr. BAR, adj., o. HUFVUD]
