BARNDOP ba3rn~dω2p (ba`rndop Weste), n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[af BARN o. DOP; jfr d. barnedaab; jfr äfv. t. kind(er)taufe]
till BARN I 1, II 1: den akt då ett (spädt) barn döpes, kristning; hvard. ofta med tanken fäst på det samkväm l. den undfägnad som därvid brukar förekomma: fadderskap, barnsöl; stundom i utpräglad motsats till dop af vuxne; sed(en) att döpa barn. Förrätta barndop. Vara bjuden på barndop. De skola hafva l. ställa till barndop på fredag. Så lenge dröya medh barnadoop, at (barnen) .. döö odöpt. L. Petri Kyrkoord. 16 a (1571). Inga Panqueter (dvs. kalas) skole hållas wed Barnedop, eller Kyrkiogånger. Stiernman Com. 2: 394 (1644). Uti vårt kära Fädernesland hafva väl, redan öfver 60 år, alla barn-dop och begrafningar blifvit uti Kyrkoböckerna upteknade. P. Wargentin i VetAH 16: 4 (1755). Baptismens förnämsta kännetecken, barndopets förnekande. Anjou Bapt. 97 (1854). Barndopet blef snart vanligt, sedan kyrkan någon tid egt bestånd. Cornelius Lärob. 11 (1860, 1878).
-PENNINGAR ~200, pl. (fordom) afgift till präst för barndops förrättande. Resol. uppå krigsbefälets besvär af de indelte reg. t. häst. 16 Okt. 1723, § 40. Barndops- brudvigsel och Kyrkotagnings pengar. SP 1780, s. 134.
