BARSKHET bar3sk~he2t, äfv. 4~1 (Weste synes hafva känt båda accentueringssätten), r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) att vara barsk. Lind (1749). — särsk.
a) till BARSK 1 a. Hon visste hur hans ansigte kunde mulna, hur det med sina korthuggna drag fick någonting hårdt och ovänligt; en barskhet som satt skräck i mer än en manhaftig arbetskarl. Benedictsson Fru M. 337 (1887).
