SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
BARSK bar4sk, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(bask HSH 1: 41 (se nedan), Chronander Surge E 7 a (1647), Dalin Vitt. II. 6: 159 (1752), Strinnholm Vas. 3: 329 (1823) m. fl. Hvard. förekommer stundom formen barsker, t. ex. F. C. Runeberg (1850) hos Strömborg Runeberg IV. 2: 141)
Etymologi
[liksom d. barsk lånadt från nt. barsch (med biformen basch), barsk, amper, motsv. holl. o. t. barsch; af den germ. rot med bet. vara borstig l. sträf o. d. som ingår i t. barsch, abborre, samt (med afljud) i BORRE, BORST(E); jfr BARR, sbst.1; se Kluge, Hellquist Etymol. bemerk. IV (1893); jfr för öfr. Tamm, Franck]
1) skarp.
a) i fråga om person: bister, sträng, sträf, tvär, kärf, frånstötande; jfr AMPER 2.
α) ss. bestämning till ett substantiv(iskt ord) som betecknar person: med ett bistert, strängt o. befallande sätt l. utseende; med ett sträft (osv.) lynne; som är l. visar sig sträf (osv.). (Svenskarna) höfves väl en glättig, men ock basker (konung); intet fingret imillan. HSH 1: 41 (yttrande af G. I; efter en gammal handskr.). Är Vtrijaren medh, stackar mjn Smörask / Rät nu får han Gäster (dvs. får den en gäst), ia flincker och bask. Chronander Surge E 7 a (1647). Mångh barsk oroligh fijend'. Westhius Vitt. 22 (1676); jfr 2. Man skall vara barsk emot sina fiender, som ett lejon, och vara hemma så from som ett lamb. Nordberg 1: 8 (1740; yttrande af K. XII ss. barn); jfr 2. Målningen visar, at Peder Clausson haft et ganska långt skägg, samt at han sedt nog bask och bister ut. Kalm Resa 1: 137 (1753). Krögarne stå så baska .. / Borga mig knappt en flaska / På min gamla hatt. Bellman 3: 268 (1785). Barsk .. (fam.) se Bister. Weste (1807). Hvad heter du? / Föll gubben in, så barsk och ärevördig. Stagnelius 1: 59 (1813?). (Anker) tyckte väl, att Carl Johan såg något barsk ut. Wingård Minnen 7: 52 (1847). (Platen var) tvär och barsk, med ett nästan frånstötande utseende. De Geer i 3 SAH 1: 101 (1886). En öfver måttan barsk herskare, tålde Nikolaus ej ordet ”frihet” i sitt rike. Pallin Nya t. 178 (1887).
β) om uppsyn, röst, lynne o. d. Få en barsk upsyn. Dalin Vitt. 3: 69 (1743?). Barske ord. Lind (1749). (Drottn. Katarina) fördrog ogerna sin gemåls (dvs. G. I:s) baska och häftiga lynne. Strinnholm Vas. 3: 305 (1823). ”Du skall genast få hvad rätt och billigt är, din fridförstörare!” — sade mannen i sin barskaste ton. Lysander Äfv. 135 (1872). Med .. stämma barsk, klef länsman fram. Snoilsky 3: 37 (1883). Med barska later. E. H. Tegnér i 3 SAH 11: 119 (1896). jfr: (skämts.) Väl skrek en tupp i dörren / helt barskt: Kukeliku! Gellerstedt Efters. 25 (1891).
b) [jfr d. barsk vejr] (mindre br.) om väderlek, klimat o. d.: bister, sträng, hård, svår, amper, allvarsam. En barsk vinter. Björkman (1889). — jfr: Om wi rät med alfwar gripe wärket an, så spår jag förut, at den Romerske himmelen snart lärer klarna op och at detta barska tordönet lärer snart stadna i en lindrigare ton. Hermelin Bref om påfv. makt C 2 b (1705); jfr a β.
c) (†) om smak: besk. Ihre Gl. (1769).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) käck, oförfärad, tapper. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
Spoiler title