BATAV bata4v (bata´v Weste), m.; best. -en; pl. -er; äfv. BATAVER 040, best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr holl. bataaf, t. bataver, fr. batave, af lat. batavus; jfr äfv. eng. batavian]
1) individ af en viss forngermansk, vid floden Rens mynningar (särsk. på den ö som nu bär namnet Betuwe) bosatt folkstam. Eberhardt Allm. hist. 2: 200(1768). Civilis, den ädle Batavern. Thomé Grube Charakt. ur hist. 2: 16 (1854, 1858). Bataverna .. voro bosatta å den ”bataviska ön” .. mellan Rhen, Maas, Waal och Nordsjön. S. F. Hammarstrand i NF(1876).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. andra spr.] (i högre stil, mindre br.) holländare. Låt fritt Bataven plundra Ceylons bark. A. G. Silfverstolpe Skald. 20(1801, 1814). Bland bataver och flandrare. Nord. revy 1899, s. 880.
