publicerad: 1901
BEDRÖFVA bedrø4va, i Sveal. äfv. 032 (bedrö´fva Weste; bedr`öva Almqvist), v. -ade; jfr BEDRÖFVAD. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.); -ARE (†, Wallius Tv. likpred. 83 (1628), Lex. Linc. (1640, under conturbator)).
Etymologi
[fsv. bedröva, liksom d. bedrøve af mnt. bedroven, motsv. holl. bedroeven, t. betrüben; i fsv. förekommer äfv. det enkla dröva, liksom ä. d. dröve af mnt. droven, motsv. got. drôbjan, förvirra, fsax. drôƀian, oroas (gidrôƀian, oroa, bedröfva), ags. dréfan, uppröra, grumla, oroa, fht. truoben, t. trüben, göra oklar, grumla; jfr DRÖF; se för öfr. Tamm]
1) [jfr motsv. anv. i fsv. samt ä. t. rettig betrübet das hirn] (†) förvirra, omtöckna. Är menniskionnes watn swart j kållesiwkon (dvs. frossan), betydher hoffuudwerck, och bedröffuar all sinnen. B. Olavi 196 a (1578).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) oroa, plåga, besvära. Iach bedröffuas på alla sidhor. Mess. 1531, s. B 4 b. Wij .. befunne, att thette Konungerijke .. medt .. tyrannij beswäredt och bedröffuedt war. G. I:s reg. 17: 609 (1545). Tå huffuuet är krankt bedröffuas all lemmarna. Sv. ords. C 6 a (1604). När jag af Helwetes skaran bedröfwes, .. / Tå ber jag, at tu mig swagan täcks stärcka. Lybecker 135 (c. 1715). De qval som oss bedröfva. J. G. Oxenstierna 1: 91 (1805); jfr 3.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (mest i skriftspr.) göra ledsen, göra sorgsen; jfr BEDRÖFVAD 2. Om .. iach bedröfuar idher, hoo är thå then som fröghdar mich ..? 2 Kor. 2: 2 (NT 1526). Ach bannadt blij .. Aeneas som oss röfwat / Wår Dråttning sååt(,) med låth och grååth har Rijket wårt bedröfwat. A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 125 (c. 1669); jfr 2. Höghädle Fru, fast Gudh Eer haer bedröfwat, / Ok Döden Makan röfwat. Lucidor Hel. X 4 b (1672). Man bör achta sig at onödigtvijs bedröfva Folck, och bör taga deel uti deras bekymmer. Ehrenadler Tel. 956 (1723; fr. affliger); jfr 2. Denna nyhet bedröfvar mig på det högsta. Dalin (1850). Ändå / finnas få, / hvilka .. / gladt så många, som jag gladt, / och så få, som jag, bedröfvat. Lybeck Dikt. 1: 142 (1890). — särsk. [jfr motsv. anv. i holl.] (numera föga br.) i p. pr. ss. adj.: som bedröfvar, bedröflig, nedslående, sorglig. Den högt vuxna riksgälden gaf vissa ledamöter anledning till bedröfvande målningar af en så trängande nöd. Adlerbeth Ant. 1: 142 (c. 1792). Tanken på döden, långt ifrån att vara bedröfvande borde vara den ljufvaste och gladaste af alla. Hagberg Pred. 1: 27 (1814).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. t.] (numera mindre br.) refl.: blifva (l. vara) bedröfvad l. sorgsen l. ledsen l. nedslagen, sörja. Thet offer som tu haffuer lerdt, / thet hierta som bedröffuar sich. O. Petri Handb. F 4 b (1529). Hwadh (dvs. hvarför) bedröffuar tu tigh mijn siäl, och är så oroligh j migh? Psalt. 42: 6 (Bib. 1541; öfv. 1897: är du så bedröfvad). Känna swagheter, fel och synder, och sedan af ett botferdigt hierta ångra och bedröfwa sig deröfwer. Carl XI (1690) hos Nordberg 1: 11. Wänner, som bedröfwen Er, / At se i mull Er kiära. Rydelius Vitt. 34 (c. 1700). Än syns hon tankfull, tyst och rörd, och sig bedröfvar, / Än glädjen skämtande i tal och ögon ler. J. G. Oxenstierna 5: 121 (c. 1817). Det är icke värdt att bedröfva sig öfver det. Dalin (1850). När min ande hemligt sig bedröfvar. Böttiger 2: 280 (1857). Wirsén Visor 119 (1899). — i numera obr. förb. The .. skola bedröffua sigh om honom, såsom man bedröffuar sigh om itt första barn. Sak. 12: 10 (Bib. 1541). Undhersåtherna (böra) icke mehra öfwer sine Uthlagor .. klagha, än .. een Åkerman sigh ångra och bedröfwa må af een godh åhrswext, effter sitt anwändhe arbethe. RARP 4: 286 (1649). Tänk vidare efter, om din broder hafver något emot dig .., någon kallsinnighet att bedröfva sig åt. Wallin 1 Pred. 2: 358 (c. 1830).
5) [jfr fsv. bedrövas o. ä. d. bedrøves i motsv. anv.] (numera mindre br.) bedröfvas ss. dep. = 4. Thå kom Jesus .. på then platzen som kallas Gethsemani .. och begynte bedröffuas och ängslas. Mat. 26: 37 (NT 1526; öfv. 1883: bedröfvas). Lugere .. Bedröfwas, Sörija. Verelius Ind. 110 (1681). Man .. bedröfvas at läsa eller se huru alt här i verlden tillgår. Höpken 1: 255 (1771). Säg, när du bedröfvas: / ”Nu är min sorgetid ..” Ps. 1819, 240: 5. Lundell (1893). — i numera obr. förb. Wij (skola) icke alt for mykit söria och bedröffuas ther aff at wore wener äre framledhne. O. Petri Handb. G 3 a (1529); jfr 3.
Spoiler title
Spoiler content