SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
BEFALLARE befal4are, i Sveal. äfv. 0302, m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Ordformer
(befalare Lex. Linc.)
eg.: person l. sak som gifver uppdrag l. befallning(ar) l. har makt att befalla. Lex. Linc. (1640, under mandator). — särsk.
1) (†) språkv. till BEFALLA v.1 5, om imperativen. Imperativus, Befallaren. Hvarmed man någon tiltalar, säger, befaller eller ock vnderstundom något ombeder. Giese 196 (1730).
2) till BEFALLA v.1 7.
a) (knappast br.) om öfverordnad tjänsteman o. d.; jfr BEFALLNINGSMAN. Mån intet staten härutinnan kunde märckeligen indragas genom et mindre antal befallare, uti en så fredsam förrättning (näml. att öppna slussar osv.)? Chydenius Svar hvarföre folk flyttar utur landet 34 (1763).
b) (i vissa trakter) = BEFALLNINGSMAN 6. Platsombyte som befallare eller inspektor vid större gård önskas .. af en .. medelåldersman, som .. med hedrande vitsord tjenstgjort som rättare samt .. innehaft befallningsmansplats med bokföring. Tidskr. f. landtm. 1893, Annonsbl. nr 40, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content