SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEGJORDA, v. -ade.
Etymologi
[efter t. begürten l. mnt. begorden; se BE- o. GJORDA]
(†) — jfr OMBEGJORDA.
1) omgjorda. Begiordhat cring om brystet medh it gyllene bälte. Upp. 1: 13 (NT 1526). En giording (dvs. gördel) ther han sich alstädhes mz begiordar. Psalt. 1536, 109: 19. Tu .. skalt begiorda honom (dvs. Aron) vthan vppå lijffkiortelen. 2 Mos. 29: 5 (Bib. 1541). Verelius Ind. 34 (1681). Dähnert (1784). — särsk.
a) i förb. begjorda sina länder o. d., taga på sig lifgördeln; i utvidgad anv. (enär gördeln hos hebréerna tillhörde den fullständiga dräkten o. alltid bars på resor, i krig m. m.): göra sig i ordning, rusta sig. Begiorda tina lender och tagh min staff j tina hand, och gack åstadh. 2 Kon. 4: 29 (Bib. 1541); jfr Kolmodin Qv.-sp. 1: 555 (1732). Begiorda nu tina länder, och statt vp och predica them, alt thet iagh biudher tigh. Jer. 1: 17 (Bib. 1541). Män .. begiordadha om theras lender. Hes. 23: 15 (Därs.). i bild. Begiorder idher inwertes sinnes länder. 1 Petr. 1: 13 (NT 1526); jfr Berndtson (1881). — i förb. begjorda sina länder med, svepa om sig, ikläda sig. Begiorder idhra lender (mz secker). L. Petri Jes. 32: 11 (1568). Der med begiorda hon (dvs. Venus) des (dvs. sina) sköna svane-länder. Wexionius Vitt. 392 (1685).
b) bildl.: rusta, utrusta. Tu (Gud) som .. begiordat äst medh macht. Psalt. 65: 7 (Bib. 1541; öfv. 1897: omgjordad); jfr Rosenfeldt Vitt. 117 (c. 1700).
2) bildl., med afs. på land, i p. pf.: omgifven. (Landet Atland säges vara) Begiordat med oändeliga många Skärar. Rudbeck Atl. 2: Föret. 1 b (1689). Norr warder hon (dvs. Skytien) af thet strömmande hafwet omgifwen och begiordat. Peringskiöld Jord. 12 (1719).
Spoiler title
Spoiler content