publicerad: 1901
BEGRUNDNING begrun4dniŋ, i Sveal. äfv. 032 (begru´ndning Weste; begrùnndning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. (mindre br.) -ar.
I. (föga br.) till BEGRUNDA I; särsk. till d. o. I 3. Filosofisk begrundning af vetandet. Nyblom i 3 SAH 8: 238 (1894).
II. (i sht i skriftspr.) till BEGRUNDA II 2. Strandberg 1: 344 (1862). Fostra själen till en djup och allt omfattande begrundning. Lysander Faust 116 (1875); jfr a. De vigtigaste föremål för mensklig begrundning. Wirsén i 3 SAH 2: 327 (1887). Pastorn hade sjunkit i begrundning. Sundblad Med tusch 1: 163 (1887). jfr SJÄLF-BEGRUNDNING. — (mindre br.) i pl.: spekulationer, reflexioner, funderingar; eftertänkande. (J. III) älskade ensamheten och öfverlemnade sig då åt studier och begrundningar. Fryxell Ber. 4: 59 (1830); jfr a. Tids-företeelser, som .. mer och mer stämde djupare sinnen till allvarliga begrundningar. Atterbom Siare 4: 146 (1847). I ett af ungdomsbrefven till Bergklint hade Oxenstierna redan sysselsatt sig med begrundningar, huru vida det är ödet eller en försyn, som styr verlden. Wirsén i SAH 61: 228 (1884); jfr b. — särsk.
a) till BEGRUNDA II 2 a: (i sht andäktig l. religiös) betraktelse l. kontemplation l. meditation. Hvarföre .. stannar .. (denna skara) i helgedomen med ödmjuk andakt och stilla begrundning? Wallin Rel. 4: 120 (1824). (Lappen) lefver helst försänkt i en stilla begrundning öfver religiösa föremål eller andra ämnen, som förefinnas i hans lilla verld. Castrén Resor 1: 138 (1842). Lefva begrundningens lif. Strandberg 1: 283 (1866). Ibland kommer .. (Herren) så att säga mera inifrån, på tankens och begrundningens väg. Wikner Pred. 249 (c. 1876). I bön och begrundning de lefde. Wirsén Vint. 259 (1890).
b) (föga br.) till BEGRUNDA II 2 b. Begrundningen af detta ämne (dvs. verbalböjningens ursprung) är nästan samtidig med den grammatiska uppställningen af språkets innehåll. Rydqvist SSL 1: 491 (1850). — i pl. (Matematikens) mångfaldiga, djupsinniga och himmelshöga begrundningar och speculationer. Vallerius Præs. i VetA 1744, s. 18. (Kant) fördjupar sig i bottenlösa begrundningar. Leopold 4: 22 (c. 1820).
c) (föga br.) besinning, (mogen) öfverläggning. Mången qvickhet undföll väl ock .. (Kellgren), som vittnade om smitta af tidens lättsinne; men läse man hvad han med begrundning och lugn skrifver. Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 362 (1833).
Ssgr (till II, föga br.): BEGRUNDNINGS-VÄRD030~2, adj. begrundansvärd. En hög begrundningsvärd symbolisk mening. E. Sjöberg S. dikt. 216 (1824). Begrundningsvärda sanningar. Tiden 1848, nr 284, s. 3. —
Spoiler title
Spoiler content