[af t. begegnen, af be- o. gegen, emot; jfr d. begegne, mnt. begegenen, holl. bejegenen; se BE-o. GEGEN-]
(†)
1) möta; infinna sig (ngn) till möte(s); uppträda emot (ngn). At han sig på Platzen wille härställa (dvs. inställa); ther wij honom, effter hans behag, til Hest och Foot, med stäkande och bräckande (dvs. i tornering) .. wele med Manligheet möta och begägna. Stiernhielm Lycks. Cart.(1650).
2) bemöta, behandla. Han wille ahnse (dvs. taga hänsyn till) hwadh follck han hadhe att omgåss medh, och bejäghna warie (dvs. hvar o. en) höfligen. Växiö domk. akt. 1683, nr 214. Jag kan intet annat säja än Chanen mig efter wanligheten mycket wäll begägnar. Lagerberg Dagb. 203(1711).
